I fantasins förtätade rum
Josefin Skön är uppvuxen i Stora Beddinge, där föräldrarna har sin keramikverkstad. De vet hur mycket hårt arbete som krävs om man ska leva på sin konst. Det såg Josefin också.
– Jag funderade på att bli bibliotekarie, och var ett tag på Trelleborgs stadsbibliotek, berättar Josefin. Men där blev jag involverad i utsmyckningarna.
– Sedan provade jag silversmide, men fann att teckningskursen var mycket mer givande än själva smidet.
Så det blev grafiklinjen på Östra Grevie Folkhögskola, och sedan raka spåret in på konstnärsbanan.
Under hösten har hennes utställning "Förtätade rum" hängt på Trelleborgs museum och satt myror i huvudet på massor av besökare. Spännande, roliga myror, som kryper runt och kittlar. Framför allt fantasin.
Även om Josefin Skön målar föreställande, och närmast fotorealistiskt, verkar hon inte i en speciellt realistisk anda. Det handlar snarare som symbolism och surrealism, i drömskiftande scenerier där grenverk slingrar sig fram bland människor och djur, flätar ihop eller halvt döljer figurer som verkar ha rymt från någon bisarr maskerad.
– Det är inget fel på realism, säger Josefin. Men det är inte min grej.
– Jag har en fantasivärld som poppar upp i skallen hela tiden, och det har den gjort ända sedan jag var liten. Jag spann alltid vidare på berättelser jag hört, eller sett på tv.
Hon tar gärna sin inspiration från naturen, exempelvis, men har "inga problem" med att uppleva saker där som egentligen inte alls finns där.
– Jag kan känna att jag "får besök" av en bild, säger hon.
Ju mer hon fördjupar sig i fantasivärldarna, och förfinar det konstnärliga uttrycket, desto mer stimulerande upplever hon att det är.
– Det som gör det kul är detta att verkligen gripa tag i en bildvärld. Att måla en bild blir som att berätta en historia, säger Josefin.
In i detta träder också det fullständigt outtömliga ämnet av människan som psykologisk, mångfacetterad varelse. Som styrs mer av våra känslor än vi vill erkänna, som Josefin uttrycker det.
Hon jobbar tajt, snålt och disciplinerat, och är själv sin bästa modell – och inte bara för att självporträtten skapar ytterligare en dimension. Hon har inrymt sin lilla "ateljé" i en etta på 26 kvadrat i Malmö. Allt för att kunna vända på slantarna. Hon knaprar faktiskt än i dag på ett två år gammalt arbetsstipendium från Konstnärsnämnden.
Josefins bilder skapas i datorn, men målas för hand. Med hjälp av foton och spännande klipp ur tidningar bygger hon ihop nya bilder som sedan målas fram och ges smått magisk lyster.
– När jag inte kan sluta tänka på en figur jag sett någonstans, då vet jag att det är något som är värt att utveckla, säger hon.
– Människor spelar en viktig roll i min konst, säger Josefin Skön. Vi lever på den här planeten, som vi styr och ställer med som vi har lust. Men vi förblir en gåta för oss själva.
