Martin Falkenby: Vi småtokar till svenskar måste få vara oss själva
Fansen är laddade i den gassande solen. Varenda uteservering fylld av ett gult hav.
En äldre kvinna passerar, till synes oberörd av stojet och stimmet runtomkring. Jag funderar på om hon är medveten om att det pågår ett fotbolls-EM i hennes hemstad. För henne är det viktigare att ta sig hem till bostaden med sina matvaror som hon just har köpt hos slaktaren, i grönsakshandeln och i bageriet. Kanske ska hon denna junitisdag laga något gott till sin make, kanske äter hon ensam. Ännu en vardag i ett långt liv som säkerligen innehållit både glädje och sorg. Livet gör ju det.
Kvinnan försvinner bort bland Salzburgs kullerstensgator och det enda som jag har kvar är en bild när hon passerar några svenska supportrar. Kvinnans historia får jag aldrig höra. Jag är här för att berätta några andra.
Hem till redaktionen skickar jag bilder från de svenska fansens uppladdning inför EM-matchen mot regerande mästarnationen Grekland. Jag sätter bandspelaren på rec och micken fångar in ljudet från uteserveringarnas sånger som bildar ljudkuliss till bildspelet: ”Vi är svenska fotbollsgrabbar…”, ”När vi gräver guld…”, ”Det spelades bättre boll…”.
Jag träffar ett glatt gäng från Trelleborg: Lasse Larsson, Jon Norén, Barbro Bengtsson, Mats Nielsen och Bertil Olsson. Alla bär de på en förväntan. Alla bär gula landslagströjor. Snart bär det av till Stadion Wals-Siezenheim.
”Det är 15 år sedan EM i fotboll spelades i Schweiz och Österrike. Det känns som en svunnen tid. Nu har gula tröjor blivit levande måltavlor.”
Matchen är länge en trist historia. Men i 67:e minuten händer något. En dryg halvtimme senare skriver jag följande rader i en krönika:
”Två polare från förr bröt dödläget.
Zlatan till Henke.
Henke till Zlatan.
Zlatan till femte nätmaskan, från ribban räknat.
En blågul explosion. På läktaren. På planen.”
Dagen efter skriver jag ett reportage om ett gäng från Tomelilla som i bussen till Österrike tagit med sig en blå och gul-målad ko av glasfiber, i naturlig storlek: ”Majbritt kolugn EM-passagerare” lyder rubriken.
Två dagar senare gästar jag Camp Sweden utanför Innsbruck där supportrar från hela Sverige är samlade:
”Först kommer några knappt märkbara droppar. Sedan tilltar regnet i styrka. Ingen här är förvånad. Varje EM-dag har nederbörd fallit i hjärtat av Tyrolen.
För den som lever lägerliv – och det handlar om 2 750 supportrar på den här campingen – testas tålamodet.”
Det är 15 år sedan EM i fotboll spelades i Schweiz och Österrike. Det känns som en svunnen tid. Nu har gula tröjor blivit levande måltavlor.
Ska vi inte vara oss själva? Ska vi inte skylta med vilka vi är? Ska vi inte visa var vi kommer ifrån? Vi tålmodiga svenskar som garvar när regnet störtar ner för sjätte dagen i rad. Vi småtokar till svenskar som tillverkar blågula kossor för skojs skull. Vi stolta svenskar som jublar oavsett om det på målskyttens tröja står Kulusevski, Forsberg eller Elanga,
Zlatan till Henke. Henke till Zlatan. Det går inte att vinna en match utan att samarbeta. Att springa och gömma sig är inte en vinnande taktik.
Även politiska dödlägen, internationella konflikter, ja även segregation hittar sin lösning i samspelet mellan individer, mellan nationer och över politiska gränser. Den kunskapen har vi. Ändå är det så obegripligt svårt.
