Vi är och förblir berättande varelser

Just i dessa majdagar skriver jag färdigt en ny bok. Jag satte i och för sig en provisorisk punkt redan i början av april. Men hela den långa processen av att rätta, läsa, ändra, lägga till, dra ifrån kan ibland ta lång tid. Men nu börjar det bli klart. Före midsommar ska boken finnas ute i handeln. Jag bävar och känner hur tröttheten värker i kroppen.

Jag får ofta brev i olika former från människor som undrar ´hur man gör´. De söker efter råd och breven är oftast allvarligt menade. Människor bubblar över av allt som de vill berätta. Sällan får jag frågor om ´hur man skriver en bästsäljare och blir rik´. Det händer men de breven går förstås rätt i papperskorgen.

Sanningen är ju att jag inte vet! Några recept gives inte i konstens värld. Gul färg lär vara mer populär i tavlor än grönt. Men inte blir det mer konst – eller mer begripligt! – för det!

Nu använder jag inte den här spalten i Allehanda för att göra lite smygreklam för min egen bok. Jag nämner inte ens vad den heter. Det jag skriver om är nånting annat. Jag fascineras ständigt av det kolossala uppdämda behov som finns bland människor att berätta sina historier. Oftast är det självupplevda händelser de vill skriva ner, ibland enskilda händelser, lika ofta ´historien om mitt liv´. Jag tror inte jag i grunden skiljer mig från dessa människor. Driften att berätta, att ägna sitt enda liv åt detta, går på djupet. Jag känner mig hemma bland de isländska sagorna. Eller varför inte bland de allra äldsta inskriptionerna eller ristningarna vi kan finna i spanska grottor? Vi är och förblir berättande varelser.

Det som skiljer mig från haren som hoppar här utanför fönstret i majskymningen är att haren knappast sitter vid brasan om kvällen tillsammans med andra harar och berättar sagor. Men det gör vi. Om alla vi som läst H C Andersen och blivit påverkade för livet av hans berättelser slog oss ihop och bildade en förening, skull den inrymma många, många miljoner människor.

Vi skulle komma från olika generationer, från alla kontinenter. Vi skulle vara ´Andersenister´ utan att för ett ögonblick låtsas vara lärda akademiker. Vi skulle ha nånting gemensamt, även om vi saknade kunskap om varandras språk.

Många av de som skriver till mig är invandrade svenskar. Jag vet, till min glädje, att jag har många av dom som mina läsare. Och jag tänker att det är där ute i förorterna som de nya svenska historierna skrivs.

Nog kan man tänka sig en liten Enrico eller Muhammed Strindberg som kommer att berätta för oss viktiga saker i framtiden. Eller varför inte en liten Fatumeh Lidman som kommer att ladda sina berättelser med stor kraft och vilja?

Det är som berättande varelser vi skapar våra liv. Jag kan lyssna på det du har att berätta och du kan lyssna på mig. Det är i det gemensamma samtalet, den gemensamma berättelsen där vi skriver varsitt kapitel, som framtiden och kulturarvet skapas.

Utan att trasmattan vävs vidare, ömsom med gamla, ömsom med nya berättelser, stannar tiden.

Det här har jag skrivit om många gånger tidigare. Men det tål att upprepas.