"Var och gör vad den kan efter egen förmåga"
I en ombyggd lägenhet på Malörten träffas varje dag ett antal personer med varierande grad av demenssjukdom. Här får de både möjlighet att träffa andra, laga mat tillsammans och fördriva tiden med olika aktiviteter. Varje förmiddag dukas kaffe och smörgåsar fram. Sju gäster sitter runt bordet tillsammans med Kylle Frid och Birgitta Wihlborg-Ericsson som arbetar på Kryddgården. Just idag finns även Anita Silve Baltzer som gör praktik med vid bordet.
En av herrarna kommer lite sent. Han bor utanför Trelleborg och får ta sig till Kryddgården med hjälp av färdtjänst. Övriga har under morgonen blivit hämtade av personalen på Kryddgården som har tillgång till en minibuss.
– Åh, nu kommer lille Lars också, säger Gulli Larsson och berömmer samtidigt Lars Nordborgs frisyr.
– Han har så fina lockar, säger hon och ett samtal om hårfärger och fräknar börjar medan Lars Nordborg slår sig ner och börjar äta sin smörgås.
Skämten haglar över bordet. Då och då försöker Kylle Frid styra upp samtalet något men skratten från dem runt bordet dövar hennes försök. Istället presenterar hon dagens meny som är lite oväntad med tanke på att det är torsdag.
– Idag ska vi ha pannbiff med lök. Igår hade vi ärtsoppa, vi tog faktiskt fel på dag. Så vi fick ha pannkakorna till kaffet, säger hon och lovar samtidigt att nästa vecka serveras Janssons efter önskemål från Göte Ekberg.
– Man gör sin önskelista, säger han och på frågan om hur det är att få komma till Kryddgården svarar han utan tvekan "underbart".
– Men det är orättvist. Några får betalt för att komma hit och vi andra får betala, skämtar Lars Nordborg och syftar på personalen.
Efter fikastunden får de som vill hjälpa till att duka av och ta hand om disken. Andra väljer att sätta sig i soffgruppen framför en TV-brasa.
Birgitta Wihlborg-Ericsson tar dagens tidning och läser högt för dem som vill lyssna. På barnsidan hittar hon en artikel om kluriga lekar och genast börjar alla prata om gamla lekar.
Anna-Lisa Hedin sätter sig i en fåtölj och iakttar vad som händer. Hon närmar sig 90 år och kan inte längre hjälpa till med så mycket. I över tio år har hon besökt Kryddgården en eller flera gånger i veckan. Första gången hon kom hit hade hon drabbats av en stroke och hade svårt att både tala och röra sig.
– Då var jag inte frisk. Men jag har blivit bättre under tiden. Fast nu kan jag inte hjälpa till för handen skakar så, säger hon.
– Var och en gör vad den kan efter egen förmåga, förtydligar Birgitta Wihlborg-Ericsson.
Hur dagarna på Kryddgården ser ut beror på väder, vind och gästernas hälsa och humör.
– Vi brukar promenera mycket, spela fia och kinaschack. Några hjälper till med matlagningen eller att diska och torka. För dem som kommer hit är det mycket bättre än att bara sitta hemma och titta in i kylskåpet, säger Kylle Frid.
