Tülle och jag – som ler och långhalm

Jag var väl så där en 30 cm lägre över havet än han med det spelade mindre roll och vi kompletterade varandra väldigt väl. Tülle bodde i Tågarp och under inledningsåren var det cykeln som gällde när vi skulle ta oss till varandra. Jag minns till och med en snörik vinter – men det var det ju nästan alltid på den tiden – när jag helt enkelt skidade till Tågarp hemifrån och där hemfärden – som gick strax söder om Paradis och Ysle mosse – blev till en envis kamp undan mörka och skrämmande skuggor.

Vi träffades på Vi Unga i Söderslätts Bygdegård och vi blev nästan bästa vänner med en enda gång. En gemensam nämnare hade vi som lantbrukarsöner och det var att absolut INTE bli lantbrukare.

Tülle gick inte med oss andra i Skegrie storkommuns skolor utan han gick i Trelleborg redan från början. Han gick på Norra Skolan och var väl en av legenden Rydlövs elever där.

Jag trivdes alltid väldigt bra i Tågarp och det var nästan lite Bullerbykänsla över just Tågarp. En liten gårdssamling med den lilla bäcken rinnande mitt genom byn och där vi hade väldigt roligt strax under och hela tonåren igenom. Det var också där vår egen Beatleshysteri tog fart och nästan redan dagen efter det berömda Drop In-inslaget med The Beatles i Stockholm under hösten 1963 – ja, då kom vi till skolan med håret nedkammat! Vi gick i åttan och då hade vi också hamnat parallellt i baracken som fanns under några år utmed Valldamsgatan och där man i dag gjort i ordning kring den ditflyttade statyn med lekande barn.

Tant Nanny och farbror Eric var två väldigt trygga föräldrar och man kände sig alltid varmt välkommen. Jag sov ofta över och jag minns att vi sov i tält i trädgården den natten, när Ingemar Johansson skulle ta revansch på Floyd. Vi låg där med världens bästa transistor – en Tandberg tror jag det var och när vi inte lyssnade till Ingomatchen – ja, då lyssnade vi till Radio Syd.

På tal om Ingo så har faktiskt Tülle en äkta ”Ingo-haka” med en charmig fördjupning i mitten...

Vi testade det mesta och vi provade bland annat att hoppa ned från holmejdan på taket med hjälp av ett paraply och det kunde gått riktigt illa. Någon fallskärmseffekt blev det rakt inte utan paraplyn stod rätt upp och vi föll i backen med raketfart. Under vintrarna åkte vi skridskor där bäcken svämmade över men vi åkte även uppe hos ”Lilla Kerstin”, Kjell och Thore.

Våra busstreck var oftast väldigt snälla men åtminstone ett kunde gått riktigt, riktigt illa. Kompisen Peter Gerdtsson från granngården i Ståstorp fixade till en bomb, där basen bestod av Klorex – dåtidens mest kända ogräsmedel och då pratar vi INTE miljövänligt! – och socker. Vi var imponerade av Peters konster och mindre vetande att Klorex bestod av 100 procent natriumklorat och att det som hette Klorex 55 innehöll 55 procent kaliumklorat. Blandningen betedde sig som kalisalpeter men det var f-n så mycket mer drag i det. Då ska man veta att kalisalpeter används vid bland annat framställning av svartkrut...

I friliggande tillstånd ska tydligen Klorexmixen bara brinna. Men den accelererar snabbt upp till detonation och med långt mer kunskap i dag – ja, då var det faktiskt att lite leka med döden att blanda just Klorex och socker och att dessutom stoppa mixen i gamla patroner. Hur dum får man vara? Typ!

Nu ska inte allt alls skyllas enbart på Peter – som förresten blev pilot och har bott i Alaska under hela sitt vuxna liv. Tülle och jag var också med på ett hörn och jag kan se Tülle framför mig än i dag, där han står och pregar ned mixen i just en patron.

En gång gick det alltså illa men det kunde gått långt värre och det hände just uppe på isen hos Lilla-Kerstin, Kjell och Thore. Vi hade gjort upp en brasa på isen och fyllt några tomma patronhylsor. Sådana fanns det gott om, eftersom såväl Tülle som storebror Jan-Eric och farbror Eric alla var duktiga och aktiva skyttar nere vid Stavstens udde. Det var på den tiden, när skyttarna höll till i dagens golfklubbhus.

Vi kastade in de fyllda patronerna i brasan och en rejäl smäll samt ett vackert ljuslila sken blev det normala resultatet men en hylsa small aldrig av. Vi väntade en stund och sedan gick Tülle fram för att se vad som hänt och då hände det klassiska. När han var ända framme vid elden briserade bomben och även om inte Tülle blev direkt fysiskt skadad, så tror jag han fick en viss hörselnedsättning. Kanske inte så farligt ändå men illa nog och jag tror han har visst besvär av det ännu i dag.

I Tülles storebror Jan-Eric – under många år och ännu i dag brukare av just föräldrahemmet i Tågarp och känd centerpolitiker i Trelleborg – hade Tülle och jag en stor idol. Det var ju omöjligt men jag ville också ha en storebror och just en sådan som Tülles!

Vi såg väldigt mycket upp till Jan-Eric. Han hade ju brudar på rad och han var till sjöss några år och han hade till och med en tatuering!

Som alltid ville vi ju efterlikna Jan-Eric i möjligaste mån men vårt skrap med nål och ifyllnad med bläck blev till egentligen intet och tur var väl det. Jag klarade mig väl men jag tror att ”Tülle” går att utläsa på hans ena underarm och om så är fallet ännu i dag – ja, då pratar vi om ett äkta och riktigt avtryck! Det är också i så fall jag som bär skulden som en fuskande ”Tato-Jack”...

Tülles storasyster Ann-Marie var väl inte hemma så mycket utan var oftast ute och red men även hon bidrog i hög grad till den härliga stämning som alltid rådde hemma hos Anselmssons i Tågarp.

Den enda jag inte riktigt kunde förlika mig med var deras fina schäfer Wastie men jag kan ju inte hjälpa att jag alltid haft oerhörd stor respekt för just hundar.Där respekten ofta tyvärr hoppar över till att bli till rädsla.

Tülle och jag var med om långt mer och nästa gång är vi inne i mopedåldern – med allt det innebar och självklart körde vi exakt likadant. En ny vit Puch Florida, modell -64 var vad som gällde!