Annons

Trygg skolstart i Västra Värlinge

Tanken var först att spinna vidare på det som hände inom sportens värld i Östra Värlinge med omnejd under tidigt 60-tal men det kan vänta någon del eller så och istället plockar vi lite fortsatt smått och gott från skolans värld.
Trelleborg • Publicerad 25 maj 2009
Vägen mellan Västra Värlinge och Östra Värlinge. Foto: Tomas Nyberg
Vägen mellan Västra Värlinge och Östra Värlinge. Foto: Tomas NybergFoto: 

Skolan spelade, så klart, en väldigt stor roll då som nu och därför återvänder vi också gärna dit. Vad vore väl mer rätt än att börja i årskurs ett – som för min del innebar småskolan i Västra Värlinge.

Vi har ofta pratat om det hemmavid i Höllviken men innan vi går vidare ska man, så klart, tänka på att det inte fanns så himla många bilar på vägen mellan Östra och Västra Värlinge en augustidag 1956. Det var då jag började och jag cyklade dit och sträckan rör sig väl om så där en och en halv kilometer.

Annons

Jo, det vi har pratat om är just cykelvägen dit och det har ingenting att göra med omdömeslösa föräldrar eller något alls i den stilen men min fråga är denna: "Inte hade någon vuxen väl cyklat med mig vägen till Västra Värlinge tidigare?"

Nej, så var det nog men visst visste jag var Västra Värlinge låg och dit hade jag åkt många gånger med far till smedjan och där alltid lika go'e och gla'e farbror Gösta Ekstrand ju jobbade. Jag minns även att han var och mötte upp just min första skoldag och att han också tog mig bakom smedjan, när jag skulle cykla hem och där det fanns ett fruktträd av något slag och som han bjöd av. Så här hade det givetvis låtit hemmavid: "Var försiktig men det är ju inte så långt och så kommer du direkt hem efter skolans slut."

Det hände heller givetvis inget och jag hade oftast följe med två rejäla tjejer: Kerstin Nilsson – och snacka om rejäl – samt Thomsens tös men jag kan banne mig inte komma ihåg om det var Ann-Christin eller Ann-Louise eller helt enkelt något annat liknande i förnamn och minnesförlusten oroar definitivt.

Vi umgicks ju nämligen varje dag och det var också lite Bullerbykänsla över detta första skolår i Västra Värlinge. Under vinterhalvåret hände det ofta att vi gick vägen mellan byarna och även där har jag från och till tänkt till: "Tänk vad lite man oroade sig på den tiden – jämfört med i dag".

Nästan ända framme vid Alms – eller första gården tillhörande Västra Värlinge öster ifrån – fanns på vänstra sidan en gammal märgelgrav och jag vet inte på vems ägor den egentligen låg. Det kan ha varit på Boställets och därmed Gösta Anderssons men helt säker är jag inte och i dag tror jag att den är dränerad – precis som många andra liknande gravar runt om på Söderslätt.

Hur som helst – vid den märgelgraven fanns det gott om bråte och den lär ha varit riktigt djup och var med dagens mått mätt en väldigt illa vald lekplats för sju-åringar.

Vid denna stora fara stannade vi ofta till och lekte en extra stund och ingen undrade någonsin var vi varit och så var det. Vi som barn fick ta ett stort eget ansvar och man var inte så oroad där hemma och som många föräldrar är i dag och kanske många gånger väl också lite i onödan.

Det var dock en helt annorlunda tid och var ingen hemma, när man kom från skolan – ja, då hängde nyckeln under en kökshandduk på ett spik till höger om dörrkarmen. Det visste inte bara vi barn utan det visste också han som körde drickabilen och kom från bryggeriet i Vellinge.

Det fanns skolor i nästan varje by på Söderslätt långt in på 60-talet och hemma i Östra Värlinge ledde folkskollärare Erik Lassing undervisningen. Tyvärr låg jag fel i ålder vilket gjorde att jag hela tiden fick åka till grannbyarna för att gå i skola. År ett avverkades därför just i Västra Värlinge och där under Maja-Lisa Anderssons ledning och Maja-Lisa från Pile gård hade även att ta hand om egna sonen Mats. Det var han som boxades i förra delen och han kallades också alltid för bara "Mats-Pile" och han gjorde ofta livet surt för mamman till lärarinna. Fast på ett ganska snällt sätt och i övrigt var han också en hyvens kille men som ende sonen i huset var han extremt bortskämd. Det var väl också bara Mats-Pile – bland elever – som en dag kom körande i en sprillans ny Volvo P1800 till skolan men det var långt senare på gymnasiet...

Maja-Lisa följde oss även i årskurs två men då i Skegrie skola. Tredje och fjärde klass hade Sjöholm i Vemmerlöv hand om oss och sedan avslutades min skolgång på slätten med årskurs fem och sex i Skegrie igen. Där hade Anton Tegnell hand om den ena femman och sexan och vi i den andra – ja, vi fick en alldeles nyutexaminerad, söt lärarinna från seminariet. Blond och med hästsvans och Aina Sigemar hette hon men gifte sig till namnet Lenz under åren med oss och Aina har jag träffat många gånger hemma i Höllviken, där hon arbetade på Sandeplanskolan under många år och fram till pensioneringen för något år sedan. Under åren i Skegrie flyttade Aina nykär in med sin Franz i Räng – i huset bredvid kyrkan och där bor de kvar ännu i dag.

Annons

Vi grabbar minns bestämt hur vi varje eftermiddag fick hjälpa Ainas Fiat 600 i gång och jag minns inte att den bilen överhuvudtaget startade någon gång utan hjälp. Tungt var det men roligt hade vi varje gång och Aina vinkade glatt tillbaka när hennes mörkgröna Fiat väl gick igång. Stanna och tacka kunde hon ju inte – då hade bilen säkert stannat igen.

Nästa gång bär det kanske tillbaka till sportens värld igen hemmavid men man vet aldrig och kanske blir det tvära kast åter en gång och från just skolan finns mycket mer att förtälja. Oavsett blir det även en elfte del av kåserierna och fortsättning är tänkt att följa även efter den delen.

Sigge Hansson
Så här jobbar Trelleborgs Allehanda med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons