Trelleborgarna är snåla och ofattbart gnälliga – eller?

Nyligen besökte jag maskinuthyrningsföretaget Renta när de invigde sin nya depå på Hedvägen. De bjöd på mat och det var närmast folkfest när Trelleborgs hantverkare gick man ur huse. Kebab för 600 personer tog slut. Så löd också rubriken på artikeln jag skrev om det hela: Kebab för 600 personer tog slut: ”Kunde vi inte föreställa oss”.

Tjugo minuter senare damp det ner ett mejl i min mejlkorg. Personen skrattade gott åt citatet ”Kunde vi inte föreställa oss”.

”Skriv som det är, alla trelleborgare, gammal som ung…. blir helt desperata när någonting erbjuds GRATIS! Snålheten är Trelleborgarnas adelsmärke. [...] Kom ihåg när Herrströms hade jubileum för 20 typ år sedan och bjöd på GRATIS burgare, även blåljuspersonal blockerade östra infarten för att få en GRATIS burgare.”

Personen avslutade med ett hejarop:

”Heja Dollarstore, Jysk och Rusta. Jävla klapphattar de snåla trelleborgarna.”

Liknande tongångar var inte heller ovanliga i kommentarerna när artikeln delades på Facebook. Gratis är gott, och så vidare. Det här var också långt ifrån första gången jag har kommit i kontakt med nidbilden att trelleborgare är snåla. Den trelleborgare som spenderar någon som helst tid på Facebook stöter garanterat på den då och då.

Och det är inte den enda nidbilden trelleborgarna gärna för vidare. Enligt trelleborgarna själva är trelleborgarna inte bara snåla, de är gnälliga också. De kan inte parkera eller cykla på rätt ställe. Alla klagar jämt på att inget händer i stan, men så fort nån faktiskt öppnar sportbar eller vill bygga en ny stadsdel – ja, då ska det gnällas på det med.

För trelleborgarna verkar det närmast vara en folksport att klaga på hur trelleborgarna är.

– Det är verkligen trelleborgarna i ett nötskal, säger Andreas Nordin.

Han är grundaren och en av moderatorerna till Facebookgruppen som tagit till sig gnällandets ädla konst och gjort den till sin mer än någon annan: Gnäll i Trelleborg.

Han håller med om att det finns en bild av trelleborgare som gnälliga och snåla. Han tycker att den till viss del stämmer.

– Jag tycker det är så typiskt Trelleborg, säger Andreas Nordin, och fortsätter:

– Det öppnar massa saker. Först är det invigning med nåt erbjudande. Då handlar alla. Sen handlar ingen och då går de i konkurs och då ska man gnälla på att inget finns i Trelleborg.

Men trelleborgarna är långt ifrån ensamma om att tänka på det här sättet om sig själva. Det berättar historikern Samuel Edquist, som bland annat forskat på lokalpatriotism och folkrörelserna, när jag når honom på telefon.

Att klanka ner på den egna stan och att hylla platsen man kommer ifrån är lite av olika sidor av samma mynt, menar han. Det handlar om att bygga sin identitet. Han jämför med hur vi som svenskar gärna klagar på hur tråkiga och stela vi är samtidigt som vi nog ändå, trots allt – om vi är helt ärliga – är ganska säkra på att vi nog lever i världens bästa land, med utbyggt välfärdssystem och förhållandevis lite korruption.

Samuel Edquist är själv från Värmland och har jobbat på många universitet runt om i Sverige. Han delar med sig av två exempel på hur det kan låta i andra delar av landet:

I Katrineholm startade några lokalbor en grupp som först hette ”Vi minns vårt älskade Katrineholm”. De blev sedan tvungna att lägga till ”/hatade” i gruppnamnet efter påtryckningar från vissa medlemmar. I Sundsvall finns en Facebookgrupp liknande ”Gnäll i Trelleborg”. Den heter ”Sundsvall – Misärens Ibiza”. Där delar medlemmarna med sig av bilder på becknarväskor man hittat i skogen och lustgaspatroner som ligger slängda vid trottoaren.

– Det är bara massa elände man lägger ut, säger Samuel Edquist. Kanyler på gatan och nån Sundsvallsbo som gör bort sig. Det beror nog också på att man kanske uppfattar det som att man har lite låg status. Man är den enda större staden längs Norrlandskusten som inte växer. Det är stagnation. Man har inte den där kulturella statusen. Man ligger inte riktigt vid Höga kusten. Man ligger nära inlandets fjällvärld, men inte riktigt där. Det är ju också en arbetarstad på lite dekis, kan man säga.

Känslan att ligga inklämd mellan platser med högre status är nog inte helt främmande för många trelleborgare. Storstaden Malmö i norr. Lyxvillorna i Ljunghusen och Falsterbo till väster. Österlen till öster.

– Man får ju sämre självkänsla förstås om man på något sätt ligger emellan andra platser som har hög status, säger Samuel Edquist. Det kanske i Trelleborgs fall kan leda till en slags negativ identitet, men det kan nog också bli en slags trots allt-stolthet.

Även Andreas Nordin från Gnäll i Trelleborg tror att det ligger något i det.

– Så kan det vara, säger han. Trelleborg har inte samma status, helt klart. Trelleborgare är ju bönder från början. Det är inte det fina folket, eller hur man ska säga. Det har nog varit så sedan länge, att man har dålig självkänsla.

Evigt klagande kan så klart tära på nerverna. Men frågan är om det verkligen är så negativt? Om man fäster allt för stor vikt vid gnället blir det lätt tröttsamt, men nog är motsatsen – eviga hejarop om den egna förträffligheten – värre. Vem orkar med skryt?

Kanske ligger det inte särskilt mycket i att trelleborgarna skulle vara särskilt snåla. Parkera kan garanterat ingen i hela landet göra och cykla på trottoarer gör folk överallt. Och när det kommer till gnällandet skulle jag säga att trelleborgarna än så länge har ett och annat att lära av Sundsvallsborna.

Men kanske borde man ändå värna den lite gnälliga självbilden. Mycket av gnället kommer ur humor. Man skämtar lite på sin egen bekostnad. Och nog är det trots allt ett ganska sympatiskt drag. Man vill inte förhäva sig själv. Man har fötterna på jorden. Man är trelleborgare.

Eller som Andreas Nordin uttrycker det:

– Man bjuder lite mer på sig i Trelleborg, jämfört med andra ställen. Man är inte så fin i kanten. Det tycker jag gör en till en bättre människa.