Trelleborgare i världen - Chile

Barnen Humphrey och Kellie Bakos känner sig som svenskar trots att de aldrig har bott i Sverige. Här åker de skidor i Chile. BILD: PRIVAT I stället är det maken Toomas jobb som elektronikingenjör som får styra vart i världen familjen flyttar. Sedan sex år tillbaka bor de tillsammans med barnen Humphrey och Kellie i ett hus på Andernas sluttningar i utkanten av mångmiljonstaden Santiago. Från sommarhuset i Böste till villan i sydtysk alpstil i Chile tar det 27 timmar, från dörr till dörr. - Det är en lång resa så vi åker bara till Böste en gång per år. Det blir när det är sommar i Sverige och barnen har vinterlov här, berättar Lotta Bakos. Hon har vuxit upp på Öster i Trelleborg. Efter grundskolan gick Lotta Bakos social linje på Söderslättsgymnasiet, jobbade som personlig assistent och som receptionist både i Malmö och i Trelleborg. Toomas träffade hon på Victoriateatern i Malmö, där han skötte ljuset och hon hade hand om kostymerna. - Precis när vi hade träffats fick han jobb på Kanarieöarna och jag tvekade inte en sekund. Det var självklart att vi skulle flytta. En sådan chans får man kanske bara en gång i livet. De stannade i sex och ett halvt år innan det var dags att dra vidare norrut. Det blev 15 månader i München innan de slutligen hamnade i Chile. - På Kanarieöarna lärde jag mig spanska och barnen kom till. Fast jag åkte hem till Sverige för att föda. Jag ville ha svensk sjukvård. Trots de många åren utomlands är Sverige alltid hemma och trettonårige Humphrey och elvaåriga Kellie betraktar sig själva som svenskar. Humphrey prenumererar på Kalle Anka, Kellie på Min häst och Lotta läser Allers. Barnen får undervisning i svenska ett par timmar i veckan för att inte tappa språket och familjen pratar alltid svenska i hemmet, om inte barnen har kompisar på besök. Då kan det bli både spanska och engelska. Lotta Bakos har alltid svarat likadant i telefon oavsett i vilket land familjen har befunnit sig. - Jag säger "ja, det är Lotta". Det är naturligt för mig och jag vet inte varför jag skulle ändra på det. Alla vet att jag svarar så, berättar hon. Lotta Bakos har aldrig haft något jobb under den tid som familjen flyttat runt i världen. En vanlig dag i Santiago skickar hon iväg barnen till skolan vid niotiden och de kommer inte hem förrän tidigast klockan 15.30. De går på en privat, brittisk skola med 120 elever från förskoleålder upp till gymnasiet. Under dagen uträttar hon ärenden och ägnar sig en del åt välgörenhet. Hon spelar i en teatergrupp med föräldrar från skolan som samlar in pengar till ett barnhem. Och hon är ordförande i Svenska skolföreningen där barn från Sverige träffas och firar påsk, midsommar, lucia och jul tillsammans enligt svensk tradition. Två gånger i veckan kommer hemhjälpen för att städa det 450 kvadratmeter stora huset och trädgården sköts av en trädgårdsmästare. - Men även om jag inte jobbar går mycket tid åt till ärenden. Allting tar längre tid här. Stan är oerhört stor och det är svårt att ta sig fram. Och så är jag klassmamma och informerar de andra mammorna om det händer något speciellt i skolan, säger Lotta Bakos, som dock saknar den gemenskap som ett arbete innebär. - Fast jag skulle ändå inte vilja jobba. Här i Chile är jobben inte som i Sverige. Det är mer inbördes konkurrens på företagen och inte någon sammanhållning. På fritiden rider Lotta tillsammans med dottern Kellie. Och inte heller ridskolorna är som i Sverige. - Nej, här är hästen sadlad och klar när man kommer och man behöver inte ta hand om hästen. Det är bara att rida. Alla i familjen ser fram emot somrarna utanför Trelleborg. Då bunkrar de upp med ordentligt med godis. - Det är egentligen det enda jag saknar. Lösgodis. Och även om jag aldrig trodde att jag skulle säga det så saknar jag faktiskt vädret i Trelleborg. När solen skiner varje dag i ett halvår blir man till slut ganska trött på värmen. Men hon drömmer ändå om en framtiden i solen och nära till sandvita stränder. - Jag skulle kunna tänka mig att flytta till Hawaii så jag hoppas att min man får jobb där, säger hon, men lägger till att hon trivs i Chile. - När man har valt det här livet måste man acceptera det. Det hjälper inte att längta hem.