Träigt gubbvälde på museet

Förbluffande många trelleborgare har gamla snidade trägubbar hemma, nogsamt märkta under fotbladen med signaturen ”KjH” och ett årtal mellan 1920 och 1963.

Det märkte Trelleborgs Museum när man i samband med Gamla Trelleborgs utställning av Söderslättskonstnärer nyligen bad besökare titta efter om de hade några snidade Hallonsténgubbar hemma. Kjell Hallonstén (1883-1963) var en bohem och särling från Västra Alstad som gjorde sig ett levebröd på att snida till gubbar och gummor med finurliga uttryck och skarpskurna drag.

– Hans figurer är underbara och otroligt uttrycksfulla. Kjell Hallonstén är slättens Döderhultare, menar museichef Ingela Jacobsson.

– Många kallade honom det, men han själv tyckte inte om det, protesterar Kai Rosenquist, barnbarn till konstnären.

– Om det sedan var av ödmjukhet eller för att han tyckte det var förminskande vet jag inte, men morfar ville inte jämföras med Döderhultaren.

Nu kan den största Hallonsténsamlingen någonsin beskådas på Trelleborgs Museum: runt 600 små gubbar och gummor plirar mot betraktaren, röker pipa eller kör rullebörar, spelar dragspel, predikar, firar bröllop sysslar med hantverk eller fiske eller läser Trelleborgs Allehanda.

Majoriteten av gubbarna kommer från bröderna Håkan och Mats Haleby, från Klörup respektive Gislövs läge. De är samlare. Håkan har 240 stycken, Mats runt 300.

– Far och mor hade fem-sex gubbar hemma, liksom nästan alla i Alstad, berättar Mats Haleby. De gubbarna fick vi, och sedan har vi fortsatt att fylla på.

Samlandet av trägubbar har nästan blivit en tävling mellan bröderna.

– I början kunde man ge varann en gubbe i födelsedagspresent, minns Mats Haleby.

– Men det är slut med det nu! skrattar Håkan Haleby.

Lustigt nog kommer inte många gubbar från snidarens egen familj.

– De flesta gubbar gjordes ju på beställning, inget fanns på lager. Så det sparades inte mycket. Tvärtom kunde det hända att han fick en beställning som var lite bråttom, och tog en gubbe som han redan gjort till någon i familjen. Han tänkte ju göra en ny, men ofta blev ju det inte av, minns Kai Rosenquist som tillbringade många av barndomens somrar i Västra Alstad.

Morfadern har han i ljust minne som en gladlynt man med bred allmänbildning och massor av berättarlust.

– Få kunde berätta som han, säger Kai Rosenquist. Det var alltid med stora åtbörder och ljudeffekter, så att man riktigt såg det framför sig. I våra ögon framstod han som allvetande, för han lärde oss allt möjligt om fåglar och träd och hade alltid någon fakta att skjuta in vad man än pratade om.

Verkstaden låg i ett litet rum i stugan i Västra Alstads kyrkby, där snickeriarbetaren Kjell Hallonstén själv lärde sig snida, och så småningom gjorde sig ett sådant namn att han kunde leva på sina gubbar.

– Han var orädd och gick sina egna vägar. Och så hade han en stor portion humor, och kunde betrakta sin omgivning och se tokigheterna i hur människorna betedde sig, säger Kai Rosenquist.

Håkan Haleby som är slöjdlärare, tänker ta sina elever till utställningen som inspiration till att tälja egna trägubbar.

– Man tror det är enkelt att göra trägubbar, för man har sett Emil i Lönneberga sitta där i sin snickerbo‘ och tälja lite och så kommer det fram en gubbe. Men det är allt annat än enkelt.