Stoppet som varar längre än en natt
Ett par skor med intorkad lera står utställda i korridoren. Några byggarbetare drack öl inpå småtimmarna och nu har de försovit sig till jobbet. Några som fått på sig arbetsställen i tid är Ola Svantesson, Erik Brennander och Patric Linde. De sitter i matsalen och äter müsli med filmjölk i morgonmörkret. Fest och umgänge känns långt borta.
- Man har sig själv att sköta framför allt när man är här, det är jobbet och bara jobbet som gäller, säger Erik Brennander.
Varje måndagsmorgon lämnar de sina hus i Växjötrakten och avverkar de 230 kilometerna ned till Trelleborg. Här tar de in på vandrarhemmet Night Stop.
- Det känns som ett dolt äktenskap, säger Patric Linde och får de sömndruckna ansiktena runt frukostbordet att skina upp för en stund.
Arbetet vid byggetav fjärrvärmeverket på Östervång väntas vara klart om tio månader. Under tiden kommer de tre snickarna att tillbringa fyra nätter per vecka i var sitt enkelrum utan toalett.
- Men det är bra betalt, understryker Ola Svantesson.
De är inne på sin tionde vecka i Trelleborg, ändå förblir staden något av en gåta för dem. De hjälps åt och rabblar upp "gummifabrik", "stor hamn", "TFF" och "Vångavallen". Men där tar det stopp.
- Vi börjar vid åtta och slutar oftast inte förrän vid nio på kvällen. Då går vi och äter någonstans. Sedan kommer vi hit, tar en dusch och så har klockan hunnit bli ganska mycket. Man orkar inte göra så mycket mer, berättar Ola Svantesson.
Allt ställs på sinända när de reser hem till familj och vänner på helgerna. Samvaron kan till och med bli för mycket om man varit med för länge i svängen. Ola Svantesson känner till många skräckexempel.
- Jag har sett folk som hållit på så här 20 år i sträck. De måste ju iväg, hela deras liv är baserat på det. Hade de flyttat hem för gott så hade det blivit skilsmässa.
Men de är inte där än. Erik Brennander berättar om stunder, när sänglampan i enkelrummet är släkt, då hemlängtan gör sig påmind.
- Men man får fokusera på jobbet, annars blir man tokig, säger han.
De tittar på sina klockor och konstaterar att det är dags att dra iväg till bygget.
Ute i korridoren står de leriga arbetsskorna fortfarande orörda.
Medan byggarbetarnaknappt får tiden att räcka till finns det andra gäster som har det motsatta problemet.
En kvinna i sommarjacka sitter nedhukad utanför entrén och röker en cigarett. Det kommer att bli många till innan dagen är slut.
- Det är svårt att få tiden att gå för min del. Man kan ju inte bjuda hem folk och jag har inga saker som jag kan pula och dona med. Det blir ju en meningslös tillvaro på något sätt, säger Alice som varken vill vara med på bild eller med sitt riktiga namn i tidningen.
Efter ett turbulent förhållande stod hon plötsligt utan bostad. Nu har de sociala myndigheterna ordnat ett tillfälligt boende åt henne på vandrarhemmet. Här kan hon komma att stanna ett bra tag till.
- Det blir ju tills jag hittar en lägenhet. Men jag har inte fått tummarna loss ännu. Jag har inte energin till det just nu, säger hon.
Även om dagarnakänns som en lång väntan uppskattar Alice att hon har tak över huvudet.
- Det jag saknar mest är ett kök så att man kan laga sin egen mat, säger hon.
Förutom alla rökpauser blir det också många timmar framför teven i matsalen. Och så tillbringar Alice mycket tid framför fönstren som vetter ut mot havet.
- Det här är den bästa utsikten om man tycker om solnedgångar i alla dess former och färger, säger Alice och tänder en ny cigarett.
Klockan är niopå kvällen och Ola, Erik och Patric är på väg in genom dörren till Night Stop. Arbetsdagen har varit lång och nu vill de bara få av sig sina arbetsställ och sova.
- Det är ju inte alltid glamouröst, men man måste försörja sig på nåt sätt, säger Ola Svantesson innan han skyndar i väg till sitt rum.
Om några dagar får de återvända till Småland för ett kort tag. Sedan börjar allt om på nytt.