Lars Thulin: Stickan som tände lågan under min kriminella bana
Våren 1982 (tror jag) åkte jag och klasskamraterna på skolresa till Stockholm och gjorde två minnesvärda saker. Vi såg Hasse & Tages ”Fröken Fleggmans mustasch” på Göta Lejon. Och så studiebesökte vi riksdagshuset.
”Fröken Fleggman” var kanske inte Hasse & Tages bästa, men jag fick ändå se Hasse Alfredsson, Tage Danielsson, Lena Nyman och Gösta Ekman fnatta in och ut ur minst ett dussin roller. Och Lena Nyman besjungas med orden ”hon är så ärbar”, och ”jag undrar hur hon är när hon är bar.” Är inte det romantik så säg.
Att åtminstone ha hunnit med AB Svenska Ords sista scenstycke gör mig löjligt stolt och uppväger lite, lite för att jag aldrig fick se Knäppupp eller Nationalteaterns tältturné. Däremot förlät jag aldrig min mor för att hon inte tog mig med på Beatles när jag var bebis.
I riksdagshusets korridorer mötte vi Olof Palme, så uppslukad i samtal att han inte ens noterade att en hel skolklass – samt vår samhällslärare, som avbrutit sig mitt i en mening – stirrade på honom med öppen mun. Palme bara gick där, som om han inte var Sveriges ende globalt kände politiker, på väg till någon debatt i plenisalen – ett begrepp vi sedan ungefär 20 sekunder tillbaka visste att slänga oss med.
Sen besökte vi regeringskansliet, och tilläts vandra ända in i statsminister Thorbjörn Fälldins rum. Ja, Sverige före Palmemordet var en annan plats. Vi visades stort förtroende. Som mitt tonåriga jag omedelbart beslöt sig för att missbruka. En liten souvenir kunde jag väl vara värd? Jamen absolut!
”Stölden uppdagades aldrig. Och som den förhärdade förbrytare jag var har jag inte ens låtit det gnaga mitt samvete.”Lars Thulin
På Fälldins skrivbord stod ett pipställ med ett par av de beryktade snuggor som den gamle centerledaren brukade suga på, medan han satt i sammanträde med sina koalitionsbröder och än en gång tvingades dagtinga med sitt samvete.
Så ondskefull vågade jag inte vara att jag snodde en snugga. Ett tillgrepp av sådan dignitet hade säkert stakat ut min framtid på brottets bana, och slutat i en helpension på Kumlabunkern.
Dessutom var pipstället säkert larmat.
Men en liten tändsticka, det kunde han väl bju' på, statsministern? Tackar tackar Thorbjörn! Med stickan i fickan passerade jag oskyldigt visslande säkerhetsvakten utanför regeringskansliet. Liksom mina klasskamrater, vars putande fickor och jeansjackor tvivelsutan gömde på både regeringsfähiga piprensare, hålslagare och häftkrokodiler.
Stölden uppdagades aldrig. Och som den förhärdade förbrytare jag var har jag inte ens låtit det gnaga mitt samvete.
Antagligen fick brottet heller inga djupare följdverkningar. Eller… så kullkastade det tvärt kursen på svensk politik.
Kanske satt Fälldin där vid bordet några veckor senare, suckade tungt inför en gryende regeringskris och tänkte att nu gällde det att samla styrkorna. Sträckte sig efter snuggan och en oroväckande lätt tändsticksask och tänkte ”bara jag får mig ett par bloss först för att lugna nerverna. Då ska vi nog rida ut det här”.
Hösten 1982 vann sossarna valet. Glöden hade gått ur den centerledda regeringen.
PS. Brottet är numera preskriberat.
