Stenhårda bolldueller i dräng-kammaren
Pedersens enkla bohag var borta och i hans rum sattes det gamla mangelbordet med spontade brädor upp. Det blev till ett perfekt pingisbord som fick lagom plats diagonalt i kammaren. Jag tror det var Allan Lindberg – vår traktorskötare – som fixade det.
På tal om Pedersen förresten - far tog över hans tjänster, när Hertha Hansson i Maglarp inte längre behövde dem. Han var en typisk dansk på sin cykel som han cyklade runt till olika lanthandlare på. Målet var en god ”bajer” och helst skulle den väl också vara just dansk. Pedersen var en väldigt snäll man och misskötte sig aldrig - trots den ständiga törsten efter mer dansk bajer och aldrig att han drack under arbetstid och aldrig att jag minns honom som en fyllegubbe. Dansken var väldigt renlig av sig och till varje måltid kom han in nyrakad och ombytt och aldrig att jag heller märkte att han luktade kostall.
Med pingisbordet på plats kunde vi ganska snart komma igång och jag minns mitt första ”Alsér-racket”. Hans Alsér var min store pingisidol. Någon i kompisgänget hade Tage Flisberg på sitt racket och snart började även Kjell ”Hammaren” Johansson dyka upp. Även han ganska snart Europamästare i singel.
Hasse Alsér vann EM-guld i singel både 1962 och -66 och tillsammans med Kjell Johansson tog han VM-guld i dubbel 1967 och -69. Alsér var alltså min specielle favorit och hans defensiva mästarspel var en fröjd för ögat att se i dåtidens tv-sändningar. Tyvärr omkom Hans Alsér, endast 35 år gammal, när ett inhyrt Linjeflygplan kraschade under inflygning till Bromma 1977.
Precis som vid ishockeyspelandet inomhus gjordes det upp spellistor och det korades mästare på löpande band ute i drängkammaren. Med hjälp av den gamla kaminen kunde spelandet pågå hela vintern. Det blev till vårt eget VM och SM, EM och SOC som var de största tävlingarna på den tiden, långt innan pingisen funnit OS-nåd några decennier senare.
Vi var ibland ett tiotal spelare och i pauserna trängdes vi längs väggarna i kammaren för att inte störa de två som höll på och det gällde att ha bollar i reserv. Det var många celluloidbollar som gick åt och det blev till rena rama kristider, när bollarna tog slut mitt under en helg. Ibland gick även ett och annat racket åt men det berodde mest på besvikelsen hos någon dålig förlorare. Aldrig att jag själv dock – trots en och annan försmädlig förlust – kastade mitt Alsér-racket. Till det var jag alldeles för aktsam om min racketskatt.
Här fanns några riktigt duktiga spelare och de kom oftast från Fugliehållet, eftersom en och annan därifrån redan hade provat på pingisspelet i Mellan Grevie Bordtennisklubb. Klubben höll till i skolan i byn och en av de allra bästa var Bo Greko, från just Fuglie. Bosse var riktigt bra och egentligen alldeles för bra för oss andra. Fugliegänget var än mer hos oss som fotbollsspelaresedan fotbollsplanen bakom trösklängan äntligen blivit klar. Det började med att jag klippte ängen med rotorgräsklipparen på det lägsta och när väl planen låg där grön och grann – ja, då var det dags att sätta dit mål.
När inga kor eller kalvar längre fanns – ja, då hade också pålarna till höhässjorna blivit övergivna och de passade ju alldeles utmärkt till stolpar och ribbor på planen. Hur det skulle bli med eventuella nätmaskor var länge oklart men en dag hade far kört ned till fiskarna i Skåre och så var det problemet löst. Hem kom han nämligen med gamla avdankade men fina fiskenät och med hjälp av pappspik fäste vi näten på de båda målen.
Vi hade en riktig fotbollsplan!
Med näten på plats kunde också spelet börja och nästan varje helg och ofta om kvällarna – från april till oktober – spelades det matcher bakom trösklängan. Planen var bredare än lång med det gjorde inget. Man drog sig för att dribbla på den gamla grästäckta plogfåran i den södra delen och därmed var den riktigt användbara delen av planen ändå ganska kvadratisk.
Varje vecka klippte vi planen – med inställningen på det lägsta och efterhand blev planen bara bättre och bättre. Det var heller inte nog med näten i målen utan vi kritade också planen och till det använde vi kalk – som väl egentligen var mer ämnad åt den årliga kalkningen av la’gården och boningshuset.
Själv minns jag hur mor sydde dit ett vitt järnmärke på en gammal röd skjorta och favoriten hette Lasse Heineman och spelade i Degerfors – som ju har just ett järnmärke som sitt klubbemblem. Nummer nio på ryggen hade både Lasse och jag och fotbollsskorna var gjorda av gummi – med ganska stora dobbar därunder. Det fanns olika typer av läderbollar och den vi hade just då var av underbart mjukt ”nappaläder”. Den var faktiskt utan snörning.
Bland fotbollskompisarna som kom kan nämnas hela Fugliegänget med Bo Greko, Jan-Uno Svensson och Tommy Rosberg i täten och från Bodarp kom målvakten Sven-Åke Mårtensson. Söderifrån kom ofta Mats Pile, Bertil Jönsson och hur det var med Christer Lundh, minns jag inte men nog var väl även han hemma och spelade någon gång. Hans-Ove Persson, från Västra Tommarp och Alf Hansson, nyinflyttad till Snarringe, fanns också med i fotbollslaget. Och så då Hans och jag och kalla mig gärna ”Lasse Heineman”!
Det var under dessa ljuvliga fotbollssamlingar som mor började bjuda på sin hemlagade citronsaft och speciellt Fugliegänget älskade den.Ibland tror jag att de kom cyklande mer för saften än för fotbollens skull. Det gick åt litervis med saft varje gång eller match men jag kan inte minnas att vi någon gång stod utan och kanske var det där som dagens populära sportdrycker föddes.
Vi som höll på med fotbollen hemmavid – vi var också med när Skegrie Bollklubb bildades 1962 och lite mer om fotbollen i Snarringe – och i Västra Tommarp – blir det därför nästa gång. Där emellan även lite mer hemifrån och det kommer bland annat att handla om en misslyckad taktjärning av trösklängan – som förstörde hela det årets tomatskörd.
