Ståupparen på väg till Trelleborg: ”Palmer, säger du? Tångdoft? Det här ska bli kul!”

Vad är det med Tierp, som gör en uppväxt där till bra grogrund för en karriär som komiker?

– Det är väl kanske det att man måste ha ett visst mått av tristess för att bli kreativ, och det lyckades jag ju åstadkomma. Så jag hittade på skämt och sketcher till roliga timmen och så där. Nu när jag blivit äldre har jag märkt att det finns en stor materialkälla i att ha vuxit upp i en svensk småstad. Där hittar man många beröringspunkter med publiken. Det blir lite som en ögonblicksbild av 1980-talet.

Känns Trelleborg som en tacksam stad att skämta om?

– Jag brukar alltid försöka kolla upp lite om det är nån stor nyhet som är aktuell på orten jag ska till. Eller om det är något jag går igång på rent generellt om den. Vad finns det att skämta om i Trelleborg? Palmer, säger du? Tångdoft? Det här ska bli kul! Alla tycker ju om när man får vara en del av underhållningen och känna sig sedda, det gör jag också. Jag såg amerikanen Sam Moril på Circus i Stockholm häromkvällen, och satt och tänkte ”skämta om oss svenskar!”. Det är alltid bra att förstå var man är någonstans och vad som är extra intressant för det stället. Men grunden i föreställningen är skämt jag arbetat med länge och som jag är glad för att få visa upp.

Du är ju före detta trollkarl, varför bytte du bana?

– När man börjar med underhållning är trolleri väldigt tacksamt: Man köper trick eller lär sig från böcker och får liksom en grundkurs i underhållning. Men när jag märkte att det var roligare att skämta mellan trolleritricken än att göra själva tricken så kände jag att jag kanske var inne på fel bana.

Den viktigaste egenskapen när man skriver manus till komedishower, förutom humor, är:

– Jag har skrivit en del till tv, ”Parlamentet” och liknande. Och det viktiga är väl att vara intresserad av ämnet, förstå vem som ska leverera materialet och vilken stil de har. Jag försöker sätta mig in i den överenskommelse som den komikern har med publiken. En förmåga till inlevelse, kanske, och en känsla för hur långt ett skämt ska vara. Man lär sig mycket av att skriva för såna som Robert Gustafsson, exempelvis. Man kan ge en idé eller bara ett frö till honom och sen se hur han förvaltar det. I regel gör han det otroligt mycket skickligare. Och jag kan lära mig att så där borde jag ha tänkt själv!

När reste sig folk senast och lämnade lokalen för ett skämt du drog?

– Minns inte exakt, men det händer ju från och till att någon reagerar lite starkt. De kanske inte lämnar men skriker ”nää!” eller något. Jag blir mest nyfiken på vilka förväntningar de kan ha haft. Jag har hittat en publik som kan gilla att man är lite elak, och har skrivit skämt som har slagit åt alla håll. Men jag kan tycka att skämt i vissa riktningar varit underrepresenterade i det som kommit fram genom klipp i sociala medier. Men det är väldigt tillfredsställande när ett skämt är, ja, kalla det politiskt inkorrekt eller vad du vill, men att det lyckas ändå.