Annons

Stamkund på lasarettet

Det fanns inte så himla mycket tillrättalagt för oss som barn under 50- och 60-talet och därför gällde det att vara påhittig i alla dess former. Utomhus byggdes det kojor och vad var väl bättre att klä kojorna eller hyddorna med än uppklippta kalksalpetersäckar?
Trelleborg • Publicerad 8 maj 2009

Dessa var väderbeständiga och ganska hållbara och de gick att fästa med pappspik och på det hela taget blev det väldigt välisolerat och bra.

Vagnar byggdes av olika överblivna brädor och hjulen kom väl från någon avlagd barnvagn, kan man tänka. Säckakärrorna fick fungera som traktorer och på det hela taget var det väldigt kreativa lekar. Jag minns att spik var ett ständigt diskussionsämne vid matbordet och ingen kunde begripa vart alla hade tagit vägen…

Annons

Under härliga sommarkvällar samlades ibland nästan alla byns barn och ungdomar och då lekte hela skaran tillsammans kurragömma.

Vid ett olyckligt tillfälle skadade jag ena lillfingret riktigt illa och det var när jag hittat världens gömställe. Tyvärr fanns det en sönderslagen lemonadflaska precis där jag la vänsterhanden och lillfingret gick i princip nästan helt av. Nå, ja benet fanns ju kvar och det var i det fíngret hängde.

Ilfärd till lasarettet i Trelleborg och där hade jag varit förut. Fingret blev lagat men egentligen aldrig riktigt bra och ännu i dag är det krokigt och dant. Det är också enda stället jag normalt fryser på under den årliga skidsemestern.

Jo, se lasarettet i Trelleborg – där var jag under någon sommar stamkund och så här gick det till:

En grannpojke – Rune hette han och med kraft i både nävar och armar och något år äldre – skojade med syster Kerstin och mig och det gick så illa att han slog våra huvuden samman. Mitt var väl skörast och ett jack uppstod ovanför ena ögat. Det innebar bussen till Trelleborg och på den tiden stannade den väl lite var det fanns folk att hämta eller där folk helt enkelt bodde. Hur som helst stannade den precis utanför vår gård. Ett par stygn blev det men värre än så var det inte och ingen kunde skylla på Rune. Han var ju bara stark…

Någon vecka senare var det dags igen och då hade jag slagit huvudet i nattduksbordet bredvid sängen och direkt ut för att vänta på "lasarettsbussen" var vad som gällde.

Efter ett par stygn i Trelleborg – igen – bar det hemåt och med mor vid min sida skulle vi tillsammans gå av bussen hemmavid. Då snubblade jag och slog huvudet i grusvägen nedanför busstrappan och det var bara att hojta på chauffören. Och så bar det av till lasarettet i Trelleborg igen...

Jag var väl inte olycksbarnet nummer ett men lite otur just den sommaren – jo, så var det nog men det fanns värre saker och som för alltid etsat sig fast i minnet. När det gäller olyckor.

Min kusin Per-Olof och syster Karin lekte en dag med en sax och det bar sig inte bättre än att Per-Olof fick saxen i ena ögat. Den syn som mötte, när bilen med Per-Olof och moster Sonja i baksätet på Chevroleten och med en alldeles nedblodad vit handduk för hans huvud, den glömmer åtminstone aldrig jag.

Ögat gick dess värre inte att rädda men Per-Olof har klarat sig otroligt bra ändå. Han har framgångsrikt drivit stora lantbruk i både Steglarp och Fuglie och gör så ännu i dag och i hans fall fanns det egentligen ingen hejd på oturen.

Annons

Hur ofta är det någon skadar ett öga? Inte speciellt ofta och hur är väl oddsen då – att skada båda sina ögon svårt?

Någon gång i mitten av 80-talet ringde telefonen och vi fick besked om att Per-Olof haft oturen - vid en metallborrning hemma på gården i Steglarp – och en metallflisa hade åkt iväg och skadat linsen i hans friska öga.

Nu hade dock forskningen hunnit ikapp Per-Olofs otur och en ny lins sattes in och han har efter det levt ett hur bra liv som helst och gör alltså så fortfarande.

Mina egna blessyrer är egentligen inget att orda om i sammanhanget och inte ens Per-Olofs olycka slår den som drabbade en flicka på vägen ned mot Snarringe till. En dag cyklade hon rakt ut från hustomten och den höga häcken skymde sikten och hon såg inte bilen som kom och hon omkom i olyckan. En händelse som satte djupa spår hos många i grannskapet.

Johan Silfversten Bergman
Sigge Hansson
Så här jobbar Trelleborgs Allehanda med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons