Söta hus som blivit tradition
BRÖNNESTAD. Ann-Britt Ahlgrens produktion av pepparkakshus har alltid varit omfattande. 1968 började hon baka husen, för att ge bort som julhälsningar till släkten, och året efter var hon med i TA och visade upp sitt jättebak.
– Folk tyckte om dem och vänner kom och frågade om de inte kunde få ett hus, förklarar hon den snabba utvecklingen.
Som mest har hon bakat 150 hus under en och samma jul. Förr, innan hon gick i pension, fick hon ibland ta nätterna till hjälp för att hinna med bakning, garnering och montering. I år landar det troligtvis på drygt 80 stycken.
– Dessa är de sista jag har att sätta ihop. Med dem har jag gjort 85 hus, berättar Ann-Britt Ahlgren och visar husdelarna som redan har glaserats och väntar på att sättas ihop.
Det är det smälta sockret i stekpannan som fungerar som klister. Det börjar få en brun färg och ser lite ut som sirap. Ann-Britt jobbar snabbt och med flinka fingrar när hon doppar kanterna i sockret och pressar dem mot varandra i några sekunder innan det stelnar.
I samband med att hustaken dekoreras med linser och kristyr sätter hon också fast små spetsgardiner i fönstren. Ritningen är samma som hon använt i många år, fast nedskalad i en mer lagom storlek. Varje år gör hon också några stycken skogsstugor, som hon själv kallar dem, och så ett 30-tal minipepparkakshus.
Bortsett från att husen genom åren har börjat fungera som en julhälsning som ersätter julkortet till släkt och vänner skänker Ann-Britt Ahlgren också flera hus till lotterier varje jul. Exakt hur många hon ger bort vet hon inte.
– Räcker inte dessa får jag väl baka fler, säger hon när hon står och betraktar de klara husen som står inplastade och uppställda i rummet bakom köket.
Men till den 13:e december måste alla husen vara klara och lämnade. Då börjar Ann-Britt Ahlgren att baka resten av julkakorna.
– Själv äter jag inte pepparkakor så ofta. Det är ingen favorit, säger hon och förklarar att det är baket som är det roligaste.
Det har hon alltid tyckt. Att hon sedan jobbat med barn i olika miljöer, bland annat som dagmamma, har bidragit till att intresset växt. Det tror i alla fall Ann-Britt Ahlgren själv. Intresset har också smitat av sig och husbyggandet har blivit en tradition även för andra.
– Det är några kvinnor som bodde i byn när de var små som har kommit hem till mig varje år sedan de var barn och bakat varsitt hus. Nu är de så stora att de har egna barn som de tar med sig hit, berättar Ann-Britt Ahlgren.