Sorgearbetet efter tsunamin har bara börjat

Båda har jobbat med krishanteringen i de så kallade Posom-grupperna, Gustaf Centervall i det lindrigt drabbade Trelleborg, Karin Bergendorff i Skanör-Falsterbo församling där man förlorade fem människor. Det stora arbetet har gjorts av vården och skolorna, betonar de, men kyrkan har sin självklara roll i läkningsarbetet:

– Vi har ju verktygen och möjligheterna för att möta människor, säger Karin Bergendorff.

– Vi har ritualer, och ord och musik, men även tystnad. När detta hände var det väldigt många som kom till kyrkan och tände ljus eller skrev i bönboken.

Karin har hört devisen att kyrkan "hjälper människor att orka leva, och våga dö", och det tycker de båda är kloka ord. Paradoxalt nog har katastrofen även fött skuldkänslor som människor måste orka leva med:

– Man klandrar sig själv för att man inte orkade hålla fast en annan människa bara tio sekunder till, berättar Karin Bergendorff.

Sorgen innehåller också en hel del vrede, påpekar Gustaf Centervall, och inte minst mot Gud. Om Gud existerar, och är god, hur kan han då göra så här mot mig?

– Det finns inget bra svar på det. Men ett är jag säker på, och det är att Gud ville inte detta, säger Gustaf Centervall.

– Däremot kan han gå in i det här onda och skapa kraft, och solidaritet och livsvisdom.

En förbluffande kraft att gå vidare är också något som de två kyrkoarbetarna sett exempel på bland de människor som de mött, och som drabbats av katastrofen. – Det är förvånande vilken styrka vi har inom oss, vilken förmåga vi har att ta oss igenom sådant som är fruktansvärt, säger Centervall.

Karin Bergendorff berättar om hur en dam som fick frågan om det hade kommit något gott ur detta, sa att det var fantastiskt hur människor ställde upp, och vilka resurser det finns.

– Och vilka resurser hon själv hade! Det hör man inte ofta folk säga, berättar Karin.

Karin Bergendorff hade vänner som förlorade en nära anhörig. Gustaf Centervall vigde bara strax före jul ett par som åkte på bröllopssemester till Thailand.

– Det tog mig fyra–fem dagar att få reda på vad som hänt dem, och tack och lov hade de överlevt, berättar han. Men en katastrof av den här magnituden drabbar alla.

Ovissheten sägs ofta vara värst. Den möter man bäst med information, tycker prosten och diakonissan.

– Man måste också visa att de här människorna inte är ensamma när de letar efter sina anhöriga, tycker KarinBergendorff. Man kan inte heller låta en drabbad stänga in sig i ett "sorgens rum" och aldrig komma ut. Man måste ta time out från sorgen ibland, som Gustaf Centervall uttrycker det.

– Gå inte över till andra sidan gatan om du möter någon som har sorg, råder Gustaf Centervall.

– Stör sorgen. Fråga hur det står till. Låt människor berätta. Fråga vilken strand de var på, vilka utflykter de var på. Att få berätta lägger en salva på såren.

Det tål att upprepas att livet inte går ut på materiella ting, att samla pengar eller upplevelser. Och att sorgesaker inte kan sopas under mattan, utan måste läka.

– Vi har för bråttom i vårt moderna samhälle, menar Gustaf Centervall. Vi vill att det här ska gå fort, men det gör det inte. Vi är bara i början. Och det här kommer att ta år.

Lars Thulin

0410-545 20

lars.thulin@allehandasyd.se