Brevet från Transportstyrelsen satte livet på ända för familjen. Det var adresserat till sonen Philip som hade kört med alkohol och narkotika i blodet och blivit av med körkortet.

– Han hade brevet liggande på sitt skrivbord och jag råkade se vad det stod. Det var inget han själv hade tänkt berätta. Det var katastrof, säger Jan som är pappa till Philip.

Han och hans fru Gunilla vill inte ha med sitt efternamn och sonen Philip heter egentligen något annat.

Gunilla, mamma till Philip, är uppväxt i Smålands religiösa bälte, i ett sammanhang utan svordomar, sprit och droger. För henne var situationen främmande, rentav overklig.

– Vi levde i chocktillstånd i ett år efteråt, berättar Gunilla.

Efter upptäckten sökte sig Jan och Gunilla till onlineföretaget Mindler och till socialtjänsten för att få hjälp med sonens missbruk. Men responsen var inte vad de hade önskat och kände att de behövde.

– Det var ingen som förstod allvaret, hur chockade vi var. Inte förrän vi träffade Lennart på FMN, säger Gunilla.

Det var socialen som tipsade om Föräldraföreningen mot narkotika i Malmö. Väl där träffade Gunilla Lennart Johansson på FMN Trelleborg och hon kommer så väl ihåg det första mötet.

– Han sa att det kommer ordna sig Gunilla, det är bara Philips hjärna som är kidnappad av drogerna. Sen tog han fram en termos och visade att det här är Philip du har hemma, men inne i termosen finns drogmänniskan. Han är två personer i samma kropp, säger Gunilla.

Båda föräldrarna hade märkt att Philip blivit personlighetsförändrad det senaste året men trott att det var en befrielseprocess. Det var året efter gymnasiet och Philip var på väg in i vuxenlivet. Att det var droger som låg bakom fanns inte på kartan.

En dag ringde snickaren till Jan och berättade att sonen i huset betedde sig underligt. När han kom hem sprang Philip omkring och skrek. Jan ringde till polisen som kom och körde Philip till psykakuten, där han blev kvar några dagar. Det blev droppen för föräldrarna.

– De ringde och frågade: när vi skriver ut honom, är han välkommen hem då? Vi hade pratat med Lennart på FMN och kommit fram till att det enda som hjälper är konsekvenser. Det gjorde att jag tog beslutet att nej, han är inte välkommen hem, säger Jan.

När Philip förtvivlad ringde och bad om att få komma hem fick han en chans till. Villkoret var att han skulle lämna drogtester hos FMN Trelleborg. Efter det åkte familjen ofta – och vid oregelbundna tillfällen – till Trelleborg.

Det tog ett tag för Philip att sluta med missbruket. På resan har Lennart Johansson på FMN varit det viktigaste stödet, berättar Gunilla, som ibland ringt honom mitt i natten för att be om råd. Lennart har också fått kontakt med Philip som åkt på samtal själv.

– Det var både vår och Philips räddning, säger Jan.

Under föräldrasamtalen hos FMN har Gunilla och Jan förstått att de är så kallat medberoende.

– Jag insåg inte det själv, förrän jag hade fått insikt via Lennart på FMN, att Philip hade sin drog med alkohol och cannabis och jag hade min drog med honom, säger Jan.

Att gå till FMN och att få träffa andra föräldrar i samma sits har varit till stor hjälp.

– Man måste prata sig ur det annars så tror jag att man går under. Det är så tungt, en sån stor sorg. Det är som ett öppet svart hav framför en, säger Gunilla.

Hon berättar att när hon fastnar i en negativ loop så hjälper det att tänka på missbruket som en sjukdom eller en allergi, något som bara drabbar en. Det är en metafor de har fått från FMN.

– Som förälder är man inte viktigare än drogen, även om man hade önskat att man var det. Sen undrar man vad man gjort för fel, man skuldbelägger sig själv, säger hon.

I dag är Philip motiverad till att vara drogfri och att inte förlora sitt körkort igen, men det tar tid, berättar Gunilla. Inte minst för henne och Jan som har svårt att släppa oron och kontrollbehovet.

– Jag är så medberoende att jag måste jobba jättehårt för att inte trilla dit. Det är inte alls lätt, men det får man jobba med hela livet förstår jag, säger Gunilla.

Ett av Lennarts motton bär hon alltid med sig: ”Ensam är inte stark, tillsammans kan vi hjälpa”.