Martin Falkenby: Sluta buda hem maten – de förstör det rosa skimret
Rosa följer mig överallt och har så gjort genom livet. Färgen rosa. När jag gick i mellanstadiet uppenbarade den sig för första gången. Likt en skånsk vår exploderade plötsligt färgpaletten. Ljusgrönt, ljusgult och just rosa.
1970-tal skulle övergå i 1980-tal och filmer som Grease och Fame fick enormt genomslag. Plötsligt skulle alla i min omgivning samla på luktsuddisar, sätta upp håret i snoddar och tugga Hubba bubba – allt i rosa eller annan pastellig kulör. Till och med läsken skulle vara färggrann. Vi som var med minns Vira Blåtira, Halla Ballou och Kiviga Kruse. Det var på den tiden som tecknat på tv handlade om ensamma mansfigurer i Anslagstavlan, Linus på linjen och Rosa pantern.
I Lasse Åberg-filmen Sällskapsresan 2 från 1985 bjöds det på hela pastellpaletten när slalomklubben Samurajerna tog ut svängarna. Allt kulminerade året därpå när Lena Philipsson sjöng Kärleken är evig i bredaxlad rosa kavaj och tajta turkosa byxor.
Själv drömde jag om rosa. Men det var betydligt mer äventyrligt än det verkar. Jag ville se världen genom att åka med de Rosa bussarna, resebolaget som med färgsprakande bussar åkte runt i Indien, Afrika och Sydamerika. Drömmen sprack. Det blev aldrig någon äventyrsresa. I stället bilade jag med mina föräldrar till Jugoslavien, i en röd Volvo 240.
När jag åkte iväg på eget äventyr var det på tågluff i Europa. Med interrailkortet följde ett presentpaket som bland annat bestod av några kondomer med namnet Nam Nam. De var rosafärgade och med jordgubbssmak.
Den här minneskavalkaden kommer sig efter några cykelturer genom Malmö. För vid varje gata, korsning och trafikljus så är det rosa överallt. En större budfirma har lagt beslag på färgen.
Själv ser jag rött. Detta då buden på sina cyklar och vespor anser sig ha företräde framför alla andra. Trafikregler verkar gälla oss vanliga dödliga, men inte för dessa hårda bud. De beter sig som om omvärlden inte finns. Kan vi inte sluta buda hem mat och cykla hem käket själv i stället? Då blir vi av med detta irritationsmoment och får lite nyttig vardagsmotion på köpet. Dessutom, vilket är än viktigare, kan vi tvinga fram bättre arbetsvillkor för buden så att de slipper fara runt som skottspolar i trafiken.
Som det är nu kan jag bli störd även när jag ser helt vanliga cykelflanörer. De kanske bär en rosa cykelhjälm, en rosa blus eller så kan det vara en Benny Hill-liknande figur som solat och har mage att visa upp sin bara överkropp.
I Sällskapsresan 2 hade för övrigt reseledarna orange kläder precis som ortens sopåkare och när de äntligen får bytt till gröna uniformer har sophämtarna också bytt till samma uniform.
Och plötsligt slår det mig. Om vi alla bär rosa skulle budfirman inte längre sticka ut och vi blir alla varandras kollegor. Tschüss!
