Annons

Slättens övergivna koloss

Ur asfalten intill husväggen tränger sig ogräset upp. Leif Nilsson plockar fram en nyckelknippa ur fickan på den grå arbetsrocken och låser upp en tung metalldörr. Ett påtagligt buller hörs någonstans inifrån de spöklikt stilla lokalerna.
Trelleborg • Publicerad 29 juli 2008
Leif Nilsson och en kollega fick stanna kvar på Jordberga även efter nedläggningen av sockertillverkningen. De sköter ett foderlager och tittar till de öde fabrikslokalerna. Bild: Albin Brönmark
Leif Nilsson och en kollega fick stanna kvar på Jordberga även efter nedläggningen av sockertillverkningen. De sköter ett foderlager och tittar till de öde fabrikslokalerna. Bild: Albin BrönmarkFoto: 

I taken sitter fortfarande mängder av rör som går kors och tvärs i ett omöjligt mönster men på golven syns bara mörka fläckar eller betongfundament efter maskiner som skruvats loss och fraktats iväg.

I höst är det åtta år sedan den 109:e och sista betkampanjen kördes genom Jordberga sockerbruk. Sedan dess har byggnadernas öde behandlats på olika håll. Ett förslag om byggnadsminne gav hopp men kostnaderna skulle bli för höga och ingen var intresserad av att betala. Nyligen lämnades en ansökan om rivningslov in till kommunen. Nu väntar den slutliga domen för fabriken som syns på många kilometers avstånd på Söderslätt. Ett flera våningar högt schakt gapar tomt och ljuset faller in från fönster på varje plan. Det 30 meter höga extraktionstornet som fyllde utrymmet fick tillsammans med många andra maskiner och inredning flytta till Örtofta och andra fortfarande fungerande sockerbruk strax efter nedläggningen.

Annons

Leif Nilsson har arbetat i hela sitt yrkesliv på sockerbruk. De senaste åren har han tillbringat på Jordberga och han berättar med stolthet i rösten om hur han var med i arbetet att köpa in och montera det enorma tornet. När det skulle fraktas iväg tordes han knappt titta.

- De fick ta upp ett stort hål här i väggen, säger han.

Han och en kollega är de enda som fortfarande arbetar kvar på sockerbruket. De har hand om de foderlager som Danisco har på området och tittar till de gamla fabrikslokalerna. Han har sedan länge förlikat sig med tanken på att i stort sett hela rasket ska rivas.

- Det är bättre man gör det ordentligt än att det står här och förfaller, säger han.

En duva flaxar till högt upp i taket. Den speciella miljön har lockat filmteam till att spela in deckare i lokalerna och militärer har utnyttjat de hängande trapporna och enorma utrymmena till olika övningar. En hög tömda hylsor vittnar om det senare.

- Vi försöker ha verksamhet här i den mån det går, säger Leif Nilsson. Han hoppas att det i alla fall avskräcker några av de alla tjuvar som besöker området i jakt på koppar och andra metaller.

- De förstör många gånger för mycket mer än de stjäl, säger Leif Nilsson med en suck.

Han är påtagligt rädd för att det en dag ska ske en allvarlig olycka.

- De ger ju sig till och med på kablar med ström i, säger han.

I det gamla kontrollrummet har någon lämnat en hög pärmar och på bordet står två datorskärmar som räknades ut redan när fabriken stängdes. Den illgröna kontrollpanelen har däremot en framtid.

Annons

- Det var någon som ville ha den till en kuliss i en film så de kommer och hämtar den snart, säger Leif Nilsson.

Han låser upp dörren till kontrollrummet men avråder från att gå in.

- Där är mögel inne så det är inte hälsosamt, säger han och en unken lukt smiter ut när dörren öppnas för fotografens skull.

Det bullrande ljudet upphör plötsligt och det känns som om hela fabriken drar en djup suck. Ödsligheten blir extra påtaglig. Bullret kommer från kompressorer som fortfarande används vid en del arbeten på området. I elhallen möts teknik från sockerbrukets olika epoker. Stora grönmålade generatorer från brukets tidiga år står sida vid sida med elskåp och manöverpaneler, dels från 60-talet och dels från inte alltför många år innan brukets stängning.

Ljuset från de många meter höga fönstren gör att det känns som om man kliver in i en kyrka. Den färgstarka fondväggsmålningen andas 60-tal. Några kvarglömda tomglasflaskor visar att det var många år sedan lokalen besöktes regelbundet. Etiketternas typografi har sedan länge bytts ut.

Utanför själva fabriken ligger flera gamla arbetarbostäder, kontorsbyggnader, den gamla disponentvillan och järnvägens gamla stationshus som under brukets senare år tjänade som en lokal brandstation. Även dessa byggnader är planerade att jämnas med marken. Disponentvillans forna pampiga fasad är rejält skamfilad och växtligheten kryper allt närmre inpå även om gräsmattan är ordentligt klippt.

Vi kör runt på den gatstensbelagda vägen utanför områdes höga stängsel. Ur ett buskage tittar två gamla bensinpumpar fram. På tiden då bruket var i sin fulla glans fanns det mesta man behövde på nära avstånd. Nu ligger Jordberga sockerbruk tämligen övergivet och ensamt på slätten.

Jenny Isaksson jenny.isaksson@allehandasyd.se
Jenny Isaksson
Så här jobbar Trelleborgs Allehanda med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons