Lars Thulin: Skratta åt enfaldshärskaren

Likadant om en liten gubbe vaknar i Moskva en morgon och tänker att ”nej men en slurk morgonkaffe nu, läsa tidningen och sen om man skulle ta och återupprätta imperiet”. Och plötsligt mår folk dåligt över hela klotet. Och banne mig om inte vädret blivit sämre också.

Diktatorer har en sak gemensamt. De tål inte att skrattas åt.

Diktatorer är allergiska mot respektlöshet och olydnad. Allt sånt vill de bara bestämma bort. De ser folk protestera mot auktoriteter, slå mössor av prästerskap, kräva yttrandefrihet, elda upp flaggor och dockor och vägra gå ut i krig. Och de tar det personligt. Med all rätt, men det är inte problemet här.

Så här ser diktatorn det: Den som roffar åt sig mest vinner. Alla andra får se sina slantar förvandlas till skrynkliga monopolpengar med vingar. Och det är här, förargligt nog, som min matlåda kommer in i bilden. Plastig men praktisk och proppad med pytt.

Medan Ukraina, Europas kornbod, bombas sönder så går produktionen av vete och solrosolja i kras. Allt med matolja och vete i blir dyrare. Och det är inte precis bara muffins och makaroner, det.

Därefter raketstartar råvarupriserna, laddade inte minst med den ryska olja, kol och gas som så många länder är beroende av. Vilket i sin tur matar den ryska krigsmaskinen, så att eländesspiralen kommer i självsnurr.

Och medan alla yrvaket skramlar för att komma ur sitt fossila beroende – jag minns att vi pratade om det här för 25 år sedan, ”vi kan sluta när vi vill” sa vi, "jodåsåatt", sa vi – så stiger elpriserna. Och sen hyrorna.

Medan priserna försvinner uppåt som en kinesisk spionballong dyker hushållens köpkraft med ett bubbel ner i dyn. Minskad efterfrågan gör att exporten helt tappar självförtroendet. Industriproduktionen dundrar nerför källartrappan, tätt följd av sysselsättningen. Arbetslösheten knackar på dörren, men får en chock när det är lågkonjunkturen som öppnar. BNP sätter sig i en liten, läckande båt och lägger sakta ut från land.

Företagens värden sjunker, börsen rasar. Behovet av att stävja inflationen – en skenande travhäst med sulky, i en porslinsbutik – gör att Riksbanken höjer utlåningsräntan. Varpå bankerna grips av panik.

Ha ha, förlåt, jag bara skojar! Banker får så klart aldrig panik. De bara skruvar upp räntan.

Som en tröst höjs förstås även räntan på våra sparkonton.

Ha ha, förlåt igen! Nu skärper vi oss.

Nåväl; krig, svält och umbäranden, åska, drivis och hagel. Tragedi på tragedi. Och bang! Matlåda.

Allt detta för att någon inte hade ett imperium att leka med.

Men glöm inte att envåldshärskare inte tål att skrattas åt. Och, som den kloke Monty Python-medlemmen Terry Gilliam en gång sa; om det du tror på rasar samman för att någon skrattar åt det – då var det kanske inte mycket att tro på från början. Galna imperiedrömmar, exempelvis.

Medan Tage Danielsson framhöll vår förbannade skyldighet att hålla glädjen levande, för att inte drunkna i sorgen och öka världens elände.

Så vi måste fortsätta att dra på munnen. Fortsätta betrakta diktatorer, mullor och monarker som de löjliga, otidsenliga figurer de är.

Enfaldshärskaren har inte vår respekt, inte vår sympati. Då är kejsaren naken.

Och det är ju lite roligt ändå.