Skegrie Bollklubb – vårat eget lag
– Vi fick ned en stuga att sätta samman och den fick vi från Småland men den låg i delar ganska länge innan allt med grunden och annat var klart, förklarar Allan Olsson.
Allan var en av alla dem som engagerade sig stort i projektet att göra Snarringe IP till Skegrie BK:s riktigt fina hemmaplan. Efter hand kom också klubbhuset på plats. Det första låg längst upp i det högra hörnet – sett från entrén. Det var i det vi höll till under sena kvällar med vår bordtennis under vinterhalvåret.
Förutom representationslaget – som väl fick börja i reservlagsserien – fick vi ganska snart ihop ett pojklag. Jag var garanterat minst i laget och Kent Åkerman var lika klart störst. Kent var duktig även i brottning och var ett par år äldre och jag kan se hans roll i laget framför mig. Han var alltid störst, snabbast och säkrast som målskytt i de matcher vi spelade och ofta fick han bollen kring mittplan för att ensam sprinta ifrån försvaret och sätta bollen säkert och kanonhårt i mål.
Att vi inte vann så många matcher berodde definitivt inte på Kent utan på oss andra och vi var väl helt enkelt inte tillräckligt duktiga. Roligt hade vi dock och vi såg upp till våra tränare som var flera. En av de allra mest engagerade var dock Olle Sandberg. Han och jag hade ett speciellt förhållande. Det var nämligen ofta som Olle körde mig hem till gården i sin ”skalbagge” och vi kunde sitta i nästan timmar på gårdsplanen hemmavid och planera Skegrie BK:s framtid. Där i bilen togs många lag ut och det gällde både A-laget, där Olle spelade och vårat pojklag. Vi båda fanns garanterat med i våra egna laguppställningar.
SBK:s färger var grönt och vitt från början men efterhand kom även svart med i kombinationen med det gröna. Klubbmärket kom till nästan redan från början och såg från början också ut som det gör än idag. Vi som spelade i pojklaget – och det var i princip gänget som tidigare samlades hemma bakom trösklängan och Tommy Andersson, Jan-Uno Svensson, Bengt Hahne och Bo Greko, från Fuglie fanns självklart med, liksom målvakten Sven-Åke Mårtensson, från Bodarp. Bo Anselmsson, från Västra Värlinge, gjorde också någon match i målet och från Västra Tommarp kom Hans-Ove Persson och från Snarringe kom Alf Hansson. En väldigt viktig spelare var kämpen Göran Persson – som bodde nästan granne med Söderslätts bygdegård.
Egils bror Åke fanns också med men om nuvarande skolpolitkern Sven Lindqvist fick plats i vårt pojklag – nja, det vet jag inte riktigt. Han och Alf hade dock allra närmast till planen och de bodde alldeles intill. Nästan lika nära hade Mats ”Pile” och Christer Lundh och från Skegrie kom bröderna Christer och Stefan Malmgren men om brottaren och dagens Nacksvingsfrisör, Kennerth Simonsson, var med – nja, det är väl också tveksamt.
Jag har säkert glömt någon eller några och bäste kompisen då, Lennart Anselmsson i Tågarp, var väl också med och tränade åtminstone vid något tillfälle. ”Tülle” – som han var för mig då – var väl dock ingen fotbollsvän av rang utan hade istället ärvt pappa Eriks och storebror Jan-Eriks stora intresse för skytte. På den tiden höll skyttarna till i dagens golfklubbhus vid Stavstens udde och det var ofta om söndagsförmiddagarna som Tülle skulle med pappa Erik och skjuta där.
Vi hade dock ett litet extra fotbollsnöje – både utanför vår plan därhemma och Snarringe IP och det var när vi samlades i parken bakom skolan i Västra Tommarp. Där lirade vi ganska ofta och ofta om söndagseftermiddagar under sommarhalvåret. Då fanns ytterligare spelare med. Där var ofta Tülle den sammankallande och dit kom även IFK-arna Peter Gerdtsson, från Ståstorp och Hans Olin, från Västra Tommarp och Bertil Jönsson, handlarens påg i Västra Tommarp och som även han väl fanns med i Snarringe lite från och till.
Kompisen Tülle kom med lite denna gång och vi hade väldigt mycket roligt tillsammans – båda i Tågarp och där hemma. Ett och annat bus finns också säkert att rapportera framöver.