Skånska folkdräkter som de verkligen såg ut

Försteantikvarie Åsa Bill får hjälp av museets receptionist Erna Nilsson med att packa upp kartongerna som fraktats ner från magasinet. Med vita handskar på, förstås. Här gömmer sig plagg som en gång burits av söderslättsbor på 1700- eller 1800-talet, donerade från familjer och gårdar.

– Det som fascinerar mig mest är hantverket, utbrister Åsa Bill. Att folk har producerat alltihop själva, från att ha klippt fåret till att ha kardat och färgat ullen. Sedan har de ändå sneglat på det allmänna modet, och gjort något eget av det.

Trelleborgs Museum har en förhållandevis stor samling av gamla textilier. De är ömtåliga, lappade och lagade i flera omgångar, omsydda efter modets på den tiden lite långsammare nycker. Gemensamt har de att de aldrig ser dagens ljus.

Men på utställningen ”Opplöt, röekjol och stubb” är det dags. Är man intresserad av textilier och gamla dräkter är det lite nu eller aldrig, eftersom samlingarna förmodligen inte kommer att visas igen på ett bra tag.

Det handlar om skånska folkdräkter, men inte på det sätt som vi fått lära oss att ”folkdräkter” ser ut. Det är vardagsplagg och festplagg, burna av allmogen i en förhållandevis välmående trakt där självägande bönder är ovanligt väl representerade.

– Det folk har trott är folkdräkter under 1900-talet är en skapelse av 1900-talet, konstaterar Åsa Bill, som menar att Charlotte Weibull på Nationaldräktsaffären i Malmö genom sina ”häradsdräkter” spred en förenklad och idealiserad bild.

– Vår häradsdräkt fick en grön kjol, och det är klart att inte alla kvinnor här nere gick i grön kjol, fortsätter hon. Det fanns alla färger.

Annat än att man gärna bar blått på vintern, grönt på sommaren, rött till fest och svart till sorg samt till påsk, så finns det ingen enhetlighet så stark att man kan bestämma en särskild folkdräkt utseendemässigt.

Under åren av samlande och förvaltande av klädedräkter har Åsa Bill lärt sig att känna igen många av särdragen för allmogeklädsel för Söderslätt. Exempelvis bar kvinnorna gärna en lätt utbytbar löskrage ovanpå sin hängslekjol eller ”hankasärk”, vilket var praktiskt ur tvättsynpunkt. Samma sorts halsrundning går också igen i många plagg, och urringningen är lite mer generös här än exempelvis på Österlen.

Givetvis säger de historiska plaggen en hel del om hur folk levde och vilka traditioner de hade.

– Vi vill dels visa vårt stora kulturella arv, men också inspirera till vad man kan göra med kläder i dag, säger Åsa Bill, som lagt upp ett ambitiöst program med workshops till utställningen.