Skämtsam Hylander i god form

TRELLEBORG. Det blev ingen återförening av Raj Montana Band i år, vilket säkert känns en smula snopet om man som Dan Hylander just rest tusen mil.

Men skam den som gråter över spilld mjölk. I Helsingborg fann Danne nya lekkamrater, och ett nästan lika spänstigt kompband som rymmer ett par stjärnor i egen rätt: blonda sångerskan Nilla Nielsen och gitarristen Janne Bark. Den förra en singer/songwritertalang som jag misstänker lär höra om sig, den senare en låtskrivarsångare av den typ som kanske passar bäst för instrumentalplattor med covers.

Förlåt, var jag elak nu? Det är inget mot Dan Hylander, som denna kväll ger många prov på skämtlynne, självironi och syrligheter riktade inte minst mot Bark. Men inte bara:

– Alltid skönt att vara här i Trelleborg, säger Hylander varggrinande. Och känna närheten till Polen!

Nå, med detta ryckt ur sitt sammanhang ska sägas att det som bjöds på Parken i lördags var en variationsrik kväll med mycket värme - om än bara stundtals med kvicksilvret bubblande upp mot "hetta". Introt med Hylander sittande ensam med gitarr och sin karakteristiska, diftongfria skånska, sjungande sånger från sin "socialpornografiska period", signalerade lite oväntat att artisten inte ämnade gå på knock.

Även sedan sexmannabandet klivit på i "Brunnen stad" låg siktet mer mot det lågmälda, atmosfärrika hållet än åt en dansbar hitkavalkad. Följaktligen var det först efter tre kvart, i klassikern "Farväl till Katalonien", som publiken, och hela spelningen, tände till.

Inte bara i "Katalonien" pryder norrländska violinissan Jannike Stenlund sin plats, utan även i en bluegrassig tagning av "Hjärtat är ett trubbigt instrument", skriven för Totta Näslund.

Andra höjdpunkter är "Mamma tro mig", utbyggd med solopartier för bandet (plus upplysningen att låten inspirerades av en sur granne vid namn Ian Wachtmeister), och "Stort att vara liten" som också skrevs för Totta. Lovande nog hör två nya låtar till glädjeämnena: trasiga vemodsballaden "Vänta på att dö", och "Du är det vackraste" som släpps på singel i veckan.

Två timmar och 45 minuter var kanske väl generöst, men den som hoppades få se Dan Hylander i god form och på väg ut ur sin långa låt-torka blev inte besviken.

(+)

Hylander har humoristisk distans, och inte bara till sig själv. (Om Ulf Lundell: "har man inte stämt en gitarr på 60 år ska man fanimej inte behöva stämma en sen heller!")

(-)

Socialporren från 80-talet, som "Från en till en annan", känns bara ruggig, inte brännande.