"Ska livet vara så här nu?"

Halv nio på morgonen den 8 oktober satt Joakim Giöbel i en bil på väg från Indien till Pakistans huvudstad Islamabad. Han kände ingenting av jordbävningen som krävde över 75000 människoliv. Däribland hans egen familj.

Joakim Giöbel har varit hemma i Trelleborg i nästan en månad men planerar nu för att återvända till uppdraget som FN-observatör i Pakistan.

– Dels vill jag själv avsluta det jag påbörjat. Dels är det även Madeleines tanke. Jag vet att hon skulle sagt att detta är något vi avslutar, säger Joakim Giöbel.

Han sitter vid köksbordet i sina föräldrars hus. Här har han bott sedan han kom hem den 25 oktober.

– Jag har varit i vårt hus men jag skulle inte kunna sova där. Det känns inte rätt. Det är inte där jag ska vara nu, säger Joakim.

Huset får vänta tills han är tillbaka från Pakistan. Joakim Giöbel, kapten på P7 i Revinge, åkte tillsammans med sin fru Madeleine 35 och barnen Elias 11, Embla 9 och Eira 1,5 till Pakistan i somras. Joakim skulle jobba som en av sammanlagt fem svenska FN-observatörer i FN-missionen UNMOGIP.

Familjen stationerades i Islamabad. Madeleine tog hand om barnen och det tillfälliga hemmet när Joakim var ute på observatörsuppdrag i Kashmir längs gränsen mellan Pakistan och Indien. Elias och Embla gick i en internationell skola och familjen fick snabbt nya vänner.

– Vi gjorde detta tillsammans och jag vet att de gillade det, säger Joakim Giöbel.

Lördagen den 8 oktober klockan halv nio drabbades de norra delarna av Pakistan och Indien av en omfattande jordbävning. Skalvet mätte 7,6 på Richterskalan. Omkring 75000 människor miste livet, 70000 skadades allvarligt och tre miljoner blev hemlösa.

– Jag hade satt mig i bilen på morgonen och åkt en timme när det hände. Men jag märkte ingenting av det, säger Joakim.

Han var på väg hem efter 21 dagars tjänstgöring vid en post på den indiska sidan av gränsen till Pakistan. På kommunikationsradion i bilen hörde han att det inträffat en jordbävning i landets norra delar.

– Och att något allvarligt hänt inne i Islamabad. Efter ett tag kom det fram att huset vi bodde i hade rasat.

Det hade då gått en timme efter jordskalvet och Joakim hade 15 timmars resa framför sig. Oron och ovissheten växte. För att få tiden att gå höll han och den indiske chauffören i gång samtalet. Om ingenting och om allt möjligt.

– Vi diskuterade kor och hur mycket de mjölkar. Jag berättade att en ko i Sverige mjölkar 6000 liter. Han kunde inte förstå att en ko kunde ge så mycket mjölk och undrade om våra kor ser ut som elefanter.

Över kommunikationsradion fick de reda på att en familj som bott i det rasade huset fortfarande saknades. Joakim tog radion och frågade rakt ut om det var hans familj det gällde. När han fick besked om att det var så var klockan 13.30 och han hade åtta timmars resa kvar till Islamabad.

– Jag visste inte om de levde eller inte. Det var mellan hopp och förtvivlan hela vägen.

Efter att ha passerat gränsen till Pakistan anslöt ytterligare två svenska observatörer på resan. Tillsammans diskuterade de vad som hänt. Och kunde dela varandras oro.

– Det blev ett möte med mycket tårar. Det blev mer påtagligt vad som hänt när man kunde prata med någon på svenska om det. Det är svårt att uttrycka känslor på ett annat språk. När Joakim Giöbel kom fram till Islamabad var klockan 21.30. Den pakistanska huvudstaden kom ganska lindrigt undan det omfattande jordskalvet. En byggnad kollapsade fullständigt - Margalla Towers där de svenska FN-observatörerna bodde med sina familjer.

Efter skalvet hade all FN-personal och deras familjer inkvarterats i ett guesthouse dit Joakim och hans kollegor anlände. De möttes av många kramar och mycket gråt.

Bilden av vad som verkligen inträffat började ta form.

– Vi tre hade inte varit i det drabbade området. Vi kände inte av skalvet.

Berättelserna från kollegor och deras familjer vittnade om katastrofen. Hur trapphuset hade rasat i en av byggnaderna. Hur en observatör räddat sin fru genom att binda samman lakan och hissa ner henne från nionde till femte våningen. Parets ettåring placerades i en militärryggsäck och hissades ner innan mannen själv klättrade ner med hjälp av lakanen. Hur den andra byggnaden hade kollapsat och rasat. Berättelser och vittnesmål som Joakim och hans kollegor nu fick ta till sig.

– De andra hade varit där när det hände. Det var oerhörda upplevelser de varit med om. Det tog ett par dagar innan katastrofen sjunkit in i Joakims medvetande. 10-15 efterskalv per dag gjorde händelserna mer påtagliga och begripliga.

På söndagen anlände ett brittiskt räddningsteam med erfarenheter från liknande insatser i både Kobe i Japan och i Turkiet. De blev en trygghet för Joakim.

– Det var skönt att ha engelsmännen att prata med. Inte för att pakistanierna gjorde ett dåligt jobb, tvärtom. Med det var lättare att kommunicera.

Under de närmaste dagarna grävdes åtskilliga människor fram ur rasmassorna. En del levande, andra döda. Joakim följde arbetet på plats från tidig morgon till sen kväll. Vid sin sida hade han flera kollegor, anhöriga till andra saknade och framförallt prästen Helge Stålnacke från Boden.

– Det är en präst jag känner sedan jag var i Kosovo 2002. Det finns vissa människor som man träffar, pratar med och som det bara visar sig att man tycker om. Han är en sån. Alla stod vi där, väntade och hoppades.

Dagarna gick. Joakim, som fått veta att det brittiska räddningsteamet räddat överlevande efter nio dagar, höll hoppet uppe. Men till slut åkte även teamet hem.

– Fram till torsdagen efter skalvet plockade man ut levande människor. Jag hade hopp men det mattades av.

När räddningsmanskapet hade letat igenom alla rasmassorna saknades fortfarande åtta personer som bott i huset. Joakims fru och parets tre barn, en spanjor och tre pakistanier. Alla hade bott på de översta våningarna.

Sjukhusen i området kontrollerades en gång till. Vid ett möte vid lunchtid fredagen den 21 oktober bestämdes att man skulle titta i en nedgrävd vattencistern placerad utanför den raserade byggnaden. En timme senare hittade man Joakims fru och barn och de övriga saknade.

På kvällen fick han se sin familj och identifiera dem på ett bårhus i Islamabad. Efter en minnesceremoni på flygplatsen i Islamabad reste Joakim Giöbel hem med sin familj tisdagen den 25 november.

– Alla var där och fick ta farväl innan vi åkte hem.

På Sturup hölls ytterligare en minnesceremoni för föräldrar och familj. Joakim hade redan innan hemresan kommit en bit på vägen i sitt sorgearbete. Alla samtal med kollegor, vänner och andra han mötte i Pakistan hjälpte honom. Hemkomsten innebar några steg tillbaka i den processen.

– Det var som att börja på nytt. De här hemma hade inte haft mig att prata med så det blev en helt ny process.

Han tycker trots det att det är på väg åt rätt håll. Men sorgearbetet är ingen rät linje från en punkt till en annan. Vissa stunder är jobbigare än andra.

– Det är inte lätt. Det räcker att man spelar någon musik som man vet att Madeleine tyckte om. Då kommer tårarna direkt.

Fortfarande är det att prata som är Joakims strategi.

– Jag mår bra när jag får prata. Vi går långa promenader längs havet och pratar om dem.

Hemkomsten innebar även starten på en rad praktiska frågor att lösa. Mitt i all saknad, sorg, samtal och gråt. Den 11 november begravdes Madeleine och barnen. Klasskamrater, arbetskamrater, kompisar och släktingar fyllde kyrkan.

Minnesstunder för barnen har hållits på skolorna i kommunen. När vi träffar Joakim har han precis bestämt sig för att åka till sonens klass för att prata med klasskamraterna.

– Jag visste inte tidigare om jag orkade men nu gör jag det här.

Hemma i Trelleborg har det blivit många möten med människor. Inte lätta alltid. De flesta kommer fram och hälsar men inte alla.

– Det värsta är folk som tittar på en men bara vänder bort blicken. Man kan bara komma fram och ta i hand. Man behöver inte säga något. Alla vet ju ändå att det som hänt är för jävligt. På måndag åker Joakim Giöbel tillbaka till Pakistan för att fullfölja sitt kontrakt som FN-observatör. Men tankarna är ibland redan där.

– I området kring Muzaffarabad som drabbades värst bor det 3 miljoner invånare och många har inget tak över huvudet. Och vintern är på väg.

Tusentals riskerar att frysa ihjäl och Joakim är irriterad över att pengar och hjälp inte kommer fram.

– Jag har hört att det finns en miljard kronor kvar som skänktes efter tsunamin. Att man inte kan ta de pengarna och förse människor med filtar och tält!

Han tycker att människor ska tänka på de drabbade i Pakistan när årets julrusch nu drar igång.

– Vi kunde samla in lite pengar i alla fall. Skänker varje svensk 100 kronor blir det mängder med pengar.

Under julen kommer Joakim att vara i Pakistan. Inte ensam på en post högt uppe i bergen som tidigare, utan på FN: s högkvarter i Rawalpindi där han nu ska jobba. För att ha sällskap och folk omkring sig att prata med. På måndag lyfter flyget. Längre än till nästa vecka har Joakim inte planerat.

– Ska livet vara så här nu? Jag är 37 år och Madeleine och barnen är inte här längre.

Känslan av obegriplighet ligger nära och han tror att den kommer att finnas kvar under lång tid.

– Ibland känns det som att när jag öppnar dörren så står de där. Men det gör de inte.

I juli tar FN-uppdraget slut och Joakim återvänder till Sverige. De närmaste åren blir det inga längre utflykter från föräldrar och syskon i Trelleborg.

– Vi behöver vara ihop nu, prata med varandra och hålla om varandra, säger Joakim Giöbel.

Magnus Aspegren

0410-545 31

magnus.aspegren@allehandasyd.se