Sista däcket lämnar Trelleborg

Ute är det vindpinat. Det är fortfarande mörkt. Klockan är kvart i sex på morgonen.

Kjell Jönsson går genom gallergrinden till sitt arbete på Trelleborg AB. Han passerar vaktkuren. Beger sig mot omklädningsrummet för att byta om till sina arbetskläder.

Han checkar in på sin arbetsplats på tunga däck, drar magnetkortet mot avläsaren.

Med spegelblanka ögon blickar Kjell ut mot det ödsliga produktionsgolvet. Bråte och enstaka maskiner finns kvar. Rödgult avspärrningsband markerar tomma zoner.

Förut arbetade här hundratals gummiarbetare samtidigt. Nu står en handfull personer här och behandlar den nattsvarta gummiväven.

– Visst känns det tungt. Snart är det slut. I elva år har jag jobbat här. Sorgligt att det här sker. Det vore fel att säga motsatsen. En epok går i graven. Det är vemodigt, säger Kjell. Dagarna är räknade inför nedläggningen av tunga däck. Sista däcket byggdes i torsdags och rullar ut från gummifabriken i början av nästa vecka, efter att ha vulkats, stått i kylrummet och kvalitetstestats.

Beslutet om nedläggningen är ofrånkomligt. Däckmaskinerna rullar på sista varvet, innan de sänds iväg till gummifabrikens syskonfabriker i Sri Lanka, Italien och Vitryssland.

Några minuter före klockan slår sex drar Kjell några halsbloss i fikarummet. Sista ciggen innnan arbetspasset kan ta sin början.

I åtta timmar och åtta minuter ska Kjell och de två arbetskamraterna riva loss gummiväven, för att forma den till gummidäcken, som så småningom ska sitta på traktorer och skogsmaskiner runt om i världen.

Innan Kjell kom till gummifabriken, arbetade han på lagret i en butik och dessförinnan som styckare på ett slakteri.

Här har Kjells förra fru, hennes föräldrar och många andra släktingar slitit, natt och dag, år ut och år in. Här har de tjänat sitt bröd till sig själva och sin arbetsgivare. Nu är det slut. Sista handen har lagts vid byggmaskinen, vävkalandern och de andra maskinerna.

Jobbet på Gummit, som Kjell fick 1995 trodde han skulle räcka länge. Fram till pensionen. Det nattsvarta beskedet om varsel i slutet av obtober 2004 kom som ett slag i ansiktet på Kjell och arbetskamraterna på tunga däck och vulkavdelningen.

– Det blev en chock för oss alla. Vi hade hört att allt gick så bra, att företaget gick med vinst – och så kom varslet. Det hade väl ingen kunnat ana. Allt var så säkert, säger Kjell.

Det ljusnade för honom för några dagar sedan, då han fick reda på att han med stor sannolikhet får jobb på Trelleborg AB:s provningsavdelning.

– Det är positivt att jag får stanna kvar. Ett jobb måste jag ha. Man måste ju leva, räkningarna till hyran och skulderna ska ju betalas.

Från och med nästa vecka går han alltså över från nedlagda tunga däck till provningsavdelningen.

– Erbjudandet som jag fått av min arbetsgivare om att få ta lastbilskörkort uppskattar jag väldigt mycket. Det kan jag ha nytta av i framtiden, säger han.