Sakta men säkert ger kyrkan vika

Det dundrar och smäller när de tunga tegelklossarna landar i marken strax intill Maglarps nya kyrka.

Rivningsarbetarna i den högt upphissade liftkorgen hamrar, sliter och välter. Sten för sten. Bit för bit.

– Vi försöker få loss så stora klossar som möjligt, men ute i hörnen sitter stenarna jättehårt. Det här är verkligen ett tidsödande rivningssätt, konstaterar Daniel Andersson från Trellegräv AB. Men egentligen var det inte alls såhär det var tänkt. En specialbeställd, 28 meter hög, rivningsmaskin skulle ha anlänt nu i dagarna. Med rejäla tag och i rask takt skulle den jämna tornet med marken.

– Men den blev försenad och kan inte komma förrän om en månad, förklarar Jonas Jönsson, delägare i Trellegräv AB.

Och eftersom deras andra rivningsmaskiner inte når tillräckligt högt, fanns ingen annan lösning än att helt enkelt sätta igång och riva för hand.

Tornets översta 6 meter, vilket innebär cirka 200 ton tegel, måste nu i stället knackas loss med slaghammare och handkraft.

– När det är genomfört kommer vår 22 metersmaskin att nå upp och rivningen kan sätta igång på allvar. Då kommer det gå snabbt, säger Jonas Jönsson. Men den uteblivna kranen till trots räknar Jonas Jönsson med att arbetet ska hinna bli färdigt före jul. Alltså precis som planerat.

– När vi planerade det här jobbet lade vi in extra tid i planen, så det ska inte bli några problem. Vi har bra marginaler, säger han. Att arbetstiden är ovanligt väl tilltagen hänger mycket på att det rör sig om rivning av just en kyrka. Killarna i Trellegräv vill nämligen inte behöva stressa och söndra med samma våld som de brukar göra.

– Det finns både mycket och många att ta hänsyn till under sådana här omständigheter. Exempelvis får ju gravarna runt om inte lov ta skada. Därför får vi välta mer försiktigt, säger Jonas Jönsson.

Dessutom ska allt det gamla skiffret från tak och spira monteras loss för att sparas.

– Men det passar vi på att göra när det blåser för mycket för att använda liften, förklarar Jonas Jönsson. Men att det rör sig om en kyrka, ett Guds hus, det verkar i övrigt inte bekymra de killar som håller i verktygen.

– Det känns faktiskt snarare lite häftigt att vara med om. Det är ju trots allt en historisk händelse, säger Daniel Andersson.

Inte ens är han rädd för att uttala en eller annan svordom om hammaren skulle träffa tumme i stället för tegel.

– Kyrkan har ju blivit avsakraliserad, så det ska nog inte vara någon fara.

Ann-Louise Olander