Sagolika ”hattstugor” som bär på skånsk tradition

Att de ligger här är ingen slump. Här ligger ett tjockt lager kalksten nära jordytan. Kalkstenen bildades under kritaperioden för 135-70 miljoner år sedan och i början av 1800-talet började man bryta den i större skala.

Och det är här de små ”hattstugorna” kommer in i bilden. Detta är gamla kalkugnar där kalken brändes för att sedan användas till murbruk, puts och jordförbättring. Att de traditionella Skånelängorna ofta är vitputsade är alltså ingen slump. Och enligt traditionen ska de vitkalkas varje vår, ett arbete som skulle vara färdigt till pingst.

Själva bränningen av kalken krävde mycket arbete. Inne i de kupolformade ugnarna staplades kalksten, varvad med kol, ända upp till taket. Därefter murades ingångshålet igen med eldfast tegel och under alltihop fanns en eldstad som man tände fyr på. Därefter fick elden brinna i 40 timmar. Efter ett dygns avsvalning kunde ugnen tömmas.

I början hämtade kunderna den nybrända kalken och ”släckte” den själva med vatten för att den skulle gå att omvandla till puts och murbruk. Men under 1930-talet byggdes en murfabrik och man kunde ta hand om den på plats. Totalt var det tio ugnar i bruk i Östra Torp.

Åren före andra världskrigets utbrott 1939 var kalkindustrins höjdpunkt. Efter andra världskriget minskade kalkbränningen. Verksamheten i Östra Torp pågick till 1954. Sedan stod kalkugnarna och förföll flera år innan de restaurerades. I dag räknas de som ett kulturminne.

Under kalkindustrins mest blomstrande år var Smygehamn mer en industriort än fiskeby. Ytterligare ett kalkbrott låg ända nere vid havet precis intill Smygehuks sydligaste udde. Med tiden vattenfylldes det och fungerar i dag som småbåtshamn.

Mellan hamnen i Smygehuk och det gamla Köpmansmagasinet finns den äldsta bevarade kalkugnen i trakten. Den är en annan modell än de i Östra Torp och den byggdes under 1800-talets mitt av tysken Herman Wendt.