Ronny mekar för freden
Camp Victoria, den svenska styrkans bas i Kosovo, ligger på en åsrygg strax söder om Kosovos huvudort Pristina. Innan vi släpps in undersöker vakten underredet på bilen med hjälp av en spegel.
Nyligen hittades en bomb under en lokal polisbil och eftersom motivet för attentatsförsöket inte är känt tas inga chanser. Väl inne bakom den taggtråd och de betongmurar som omgärdar de omkring 330 svenska soldaterna möter vi Ronny i den byggnad som utgör mekanikernas verkstad. Just nu står en pansarbil av märket Sisu inne för reparation.
– Ja, vad gör jag? Jag mekar med allt. Jag har servat lastbilar och Sisus. Det har förresten varit mycket jobb med fördelningsväxlar, säger Ronny Toth som tidigare jobbade på sin farbrors lastbilsverkstad i Trelleborg, men pluggade på Komvux precis innan han åkte ner.
De svenska soldaternas uppgift i Kosovo är att skydda den serbiska minoriteten, samt att patrullera bergen nordöst om Pristina. Och för att göra det krävs en hel del underhåll av de fordon som styrkan använder. Vägarna i Kosovo består inte sällan av lika stora delar hål och asfalt, vilket sliter på bepansrade terrängbilar på 14 ton. Ronny, som också är pansarbilsförare, har varit ute längs vägarna för att lära sig hitta. Om något fordon skulle behöva akutrepareras ute i Kosovo kan mekanikerna kallas ut, fast det har inte hänt än så länge.
– Egentligen är man ju en campråtta, säger Ronny.
– Fast jag innan jag kom ner hade jag en bild av nedbrunna byar med barn som sprang längs gatorna och svält. Men det här är ju ett land som håller på att byggas upp. Första intrycket är ju att det är ganska bra här, om man inte ibland såg de hus som är i ruiner, fortsätter han.
Kosovos stillsamma yta kan bedra, men därunder finns spänningarna. Områdets albanska majoritet är frustrerade över FN:s styre av provinsen, ilskna på serberna och längtar efter självständighet. Den serbiska minoriteten känner sig hotad av albanerna, anser sig inte få ett fullgott skydd och vill att området åter ska komma under Serbiens kontroll.
Båda grupperna är missnöjda med FN-administrationen, på ett år har stödet för den sjunkit från drygt 60 procent till strax under 30, enligt FN:s egna siffror. I mars angrep albanerna serbiska enklaver över hela Kosovo, dessutom brändes över 70 FN-fordon. Och även om fyra av fem Kosovobor är nöjda med Kfor, så är det männen och kvinnorna i grönt som kommer att få stå i vägen för ett eventuellt nytt våldsutbrott. Men vad som blir reparationsplutonens uppgift i händelse av nya upplopp får Ronny inte svara på. Hur som helst är risken för nya våldsamheter inget som mekanikerna funderar på.
– Nej, det är ingen som går runt och tänker på det, säger Ronny.
Det här är första gången Ronny sökt utlandstjänst. Tanken att söka har funnits där ganska länge, men det blev aldrig av tidigare. Nu gick det hela ganska fort. Det dök upp en vakans i våras, Ronny sökte och nästa dag var Kronan i andra änden av linjen.
– Man sökte ju för att man ville göra en insats för freden och allt det där du vet. Men sedan handlade det ju också om äventyret. Den gamla pojkdrömmen om krig och elände, samtidigt är man ju glad att det inte är så. Det är nog riktigt jävligt, säger Ronny.
Dessutom, tillägger Ronny, är det här kanske en merit om man exempelvis söker till polishögskolan vilket han planerar. Ronny trivs med sin tjänst, kamraterna och chefen och han tänker söka igen. Nu hoppas han att få plats som förare på ett skyttekompani så att han får komma ut och se mer av det Kosovo som finns bortom campens murar och taggtråd.
– Nu har man ju inte varit därute så mycket, säger Ronny.
Daniel Skoglund