"Riktigt allt ska man inte förstå"
Som barn var jag övertygad om hur jag skulle bli som förälder. Jag skulle aldrig tjata, jag skulle förstå allt det som vuxna runt omkring mig aldrig förstod och jag skulle aldrig skicka tråkiga vykort med blommor på. När jag plötsligt ingår i samma familj som en tonårstjej har min bestämda uppfattning omkullkastats ganska fort.
Det är en klyscha, men man förstår inte vad det är föräldrarna oroar sig över förrän man själv står där, med världens goaste barn framför sig i hallen, på väg ut dit det händer. Hon vill stanna ute bara lite längre, man vet ju aldrig om det här kanske blir årets bästa kväll – jag tycker att det skulle kännas så mycket tryggare om hon kom hem innan det blev mörkt. Eller kanske inte riktigt så illa.
Men jag minns ju själv. När jag hade köpt nya kläder, sminkat mig och piffat hur länge som helst och hoppades på att rätt person skulle se mig. Den fruktade, och inbillade, förödmjukelsen som det skulle innebära på måndag morgon om jag var den enda som tvingats hem för tidigt och då missat helgens höjdpunkt.
Att bli stor är att ta de svåra besluten, och de obekväma. Att sätta säkerhet före nöje. Att börja tänka som generationen innan en själv. Om man ignorerar magklumpen av dåligt samvete, och bara väljer den lätta vägen, blir man aldrig stor.
Jag tror att barn och vuxna förstår varandra ganska bra. Vi tänker likadant, fast tvärtom. Men riktigt allt tror jag inte att vi ska förstå. Ett barn, eller en tonåring, ska inte behöva veta allt hemskt som kan hända. Det största bekymret ska vara vilken tid man måste komma hem.
En vuxen, å sin sida, ska inte minns fullt ut hur mycket grupptrycket påverkade. Då finns det en risk att vi ger efter för vädjanden om utetider. Dessutom hade det skrämt oss att veta för mycket!
Tonårstjejen där hemma är i den perfekta åldern tycker jag. Mittemellan, med lov att vara både barn och nästan-vuxen, beroende på situation. Ibland, när vi sitter i soffan och kvällsfikar, vill jag säga till henne att hon ska passa på att vara liten så länge hon kan, för tiden går så fort.
Men det gör jag inte, för jag minns vad jag tyckte om den sortens kommentarer. Och sanningen är nog den att stor blir man av att ta jobbiga beslut och säga sanningen. Det är bara de som vågar stå för sin åsikt och vara ärliga som blir stora. Sen spelar det ingen roll om man är 45 eller 15 år.