Rebecca tog språnget till poesin

ÄSPÖ. Under året på Skurup har något hänt med Äspöbon Rebecca Larevas stil och självsäkerhet i skrivandet. Eller ganska mycket, egentligen. Det insåg hon när hon och några kursare hjälpte skolan sålla bland de omkring 100 ansökningarna till de 20 platserna till höstens kursstart.

– Vi har pratat mycket om vad skrivande är, berättar Rebecca. Kan vem som helst skriva, eller har vissa en sorts medfödd begåvning?

Själv lutar hon nog åt att det går att utbilda sig till författare. En kurs kan ge en redskap och insikter som finslipar den eventuella talangen.

– De flesta av oss på linjen har sett en utveckling i sitt språk, säger Rebecca. Jag vet att jag har det. När jag tittar på mina dikter från i höstas så tänker jag "har jag skrivit det här"?

Det har hänt saker med bildspråket, tycker hon. Och hon har tagit till sig begreppet "kill your darlings".

– Man behöver inte skriva ut allting, säger Rebecca. Man kan berätta för mycket, och det hade jag en tendens till.

37-åriga Rebecca kommer ursprungligen från Halmstad, och efter några år i Finland med sin finske make, fick hon jobb som lärare i Oxie. Därifrån är hon nu tjänstledig.

Efter många års velande vågade hon nämligen det språng som säkert många går och drömmer om: att sluta fega, och utveckla sin kreativa sida. I höst tar hon sig till nästa folkhögskola, Östra Grevies. Men inte för att skriva, utan för att utveckla sitt bildskapande.

I dagarna gavs skrivarlinjens årliga antologi ut. Årets upplaga, fullt av vilda formexperiment och prosasprång, bär titeln "Det rör om lite i kaffet för mig", och finns att hitta i bokhandlar runtom i Sydskåne (eller via www.kaffet.net). För första gången också åtföljd av en cd, där författarna själva läser, emellanåt ackompanjerade av musiker från Skurups musiklinje.

Trots att en diktsamling – enligt Rebeccas lärare – bara säljs i två ex, utöver vad som går till biblioteken, hyser hon förhoppningar om att få skriva mer, bli utgiven och hitta en publik. Det tomma vita arket skrämmer henne i varje fall inte:

– Tvärtom, jag älskar det! Jag samlar på skrivböcker, för jag blir så inspirerad bara av papper! skrattar Rebecca.

Även vita dataskärmar pockar på att bli fyllda med ord. På ett nästan lite farligt sätt.

– Kommer jag in i skrivandet, då försvinner timmarna, beskriver hon. Inget annat existerar. Och det går inte när man har familj. Så ibland måste jag faktiskt avstå, fast jag vill skriva.