Populär träff när många kom hem till byn
Nostalgin ven i luften när både barn och vuxna kom till Fru Alstad kulturhus evenemang, kallat hemvändardagen.
Vid kaffebordet satt Maj-Britt "Bibban" Nilsson, som hette Magnusson innan hon gifte sig i Fru Alstad kyrka 1948, samma år som hon flyttade till Svedala. Där hon har bott sedan dess.
Belåtet berättar hon hur det känns att då och då komma hem till Fru Alstad:
– Det här är min by! Den är på många sätt den viktigaste byn för mig i hela världen. Härifrån har jag så många minnen, sådant som inte finns kvar längre. Alla människor som fanns i min barndom, men som är borta i dag, säger Maj-Britt Nilsson och gör i samma stund en stor gest med händerna.
Minnena i hennes fall kretsar kring sömmerskan som bodde i kurvan en gång i tiden, handlaren, slaktaren och missionshuset. Kvinnan i ett av husen som botade onda ryggar dock ej att förglömma.
Till hemvändardagen kom Maj-Britt Nilsson för att dela med sig av några av sina fotografier, bland annat föräldrahemmet och ett motiv som visar hur trädgården vid huset såg ut.
Dessa bilder och andra fotografier som besökarna hade med sig ska scannas av, allt för att påbörja en dokumention som ska spegla Fru Alstad förr i tiden.
– Det här är första steget till att få in fotografier och andra föremål som har anknytning till byn. Vi är precis i inledningsskedet, så det har än så länge inte kommit in så mycket. Men snart är vi i full gång, säger Lena Sjöstrand, en av de engagerade i styrelsen för den ideela föreningen Fru Alstad kulturhus.
En rullbandsspelare, skänkt av Malte Westesson, spred glädje under söndagssammankomsten i kulturhuset.
Sven-Gunnar Jönsson spelade upp ett av de välbevarade rullbanden, som bjöd på en ljudupptagning av det allra första sammanträdet som hölls i den då precis nybildade Alstad storkommun.
Mötet hölls i december 1950. På rullbandet hördes en verserad och vältalig herre, som skulle kunna vara dåvarande byggnadspolitikern Tore Sjöberg. Men helt säkra på den saker är inte de engagerade i kulturhuset. Uppmärksamt och roat lyssnade de på detta kommunhistoriska eko, som sträcker sig mer än ett halvt sekel bakåt i tiden.
Johan Persson