Pingstfirande i Bökeberg

Då hade festplatsen funnits där i nästan precis ett hundra år. Lundabanan mellan Lund och Trelleborg gick förbi och det var många nöjeslystna som också tog just tåget till Bökeberg.

Det gjorde dock inte vi utan vi kom förmodligen i en Opel Kapitän – som faktiskt var väldigt fin och tänk själv; fenor bak till, beige med mintgrönt tak och så vita sidor på däcken. Vi kom tillsammans med andra lantbrukarfamiljer på Söderslätt och vi firade alltid annandag pingst i Bökeberg. Visst fanns det restauranger på platsen men här gällde picknick i det gröna och vi brukade alltid hålla till öster om vägen, en bit in i skogen och ungefär mitt för entrén till nöjesplatsen.

Där ute i skogen dukades det upp och vi var ibland säkert långt över 15 familjer som fikade tillsammans och som hade roligt ihop. För oss barn – och vi var många – var, så klart, tivolit inne på nöjesplatsen det viktigaste och vem minns väl inte både spelhallen, skjutbanan och de exklusiva och unika båtgungorna.

Mellan varven lekte vi ned mot Yddingen till och likadant där – som när det gällde att ta cykeln till skolan – vi klarade oss själv och där var ingen mor eller far som hela tiden gick och oroade sig.

För de vuxna fanns i första hand dansbanan och där – precis som alltid på dansställen vid den tiden – gällde dansbiljetter som entré till själva dansbanan. En dansbiljett kunde kanske kosta 75 öre eller upp till 1 krona och 25 öre och det dansades friskt och alltid, så klart, till en liveorkester.

Inte till pingst men varje år bar det också någon gång iväg till Törringelund med hela familjen och även där var det samling tillsammans med många lantbrukarfamiljer från slätten och det är möjligt att det där handlade om något arrangemang knutet till LRF (Lantbrukarnas riksförbund) eller någon annan bondesammanslutning.

Jag kan minnas både folkdans, folklustspel och musikuppvisningar och arrangemanget kan också ha haft någon politisk anknytning och i så fall till antingen till Bondeförbundet eller Centerpartiet. Partinamnet ändrades 1957, när jag var åtta år och därför fanns jag säkert också med när Bondeförbundet hade sina arrangemang. Om det nu var så?

Det är heller inget att hymla om – säkert mer än 99 procent av alla bönder på Söderslätt tillhörde just Bondeförbundet och senare Centerpartiet vid den tiden och det innebar också att vi barn föddes in i den politiska gemenskapen. Ränderna gick väl dock ganska tidigt ur mig och trots den starka kopplingen till bondepolitiken hemma vid och vid köksbordet upp i åldrarna har det inte betytt att jag självklart röstat bondelikt – så klart!

Däremot var ett medlemskap i först SLU (Svenska landsbygdens ungdomsförbund) och senare CUF (Centerns ungdomsförbund) ganska givet och namnändringen här skedde 1962.

Basen för SLU eller CUF-verksamheten på Söderslätt var de dansaftnar som ordnades på Söderslätts Bygdegård i Håslöv. Dansaftnarna visade då – precis som nu i olika sammanhang – vilket behov ungdomen hade, när det gällde att ha något att göra och bygdegården fylldes till bredden. Jag minns inte exakt men jag tror att publikrekordet låg någonstans kring 500–600 personer och då var det absolut fullsmockat och det kom ungdomar från stora delar av Skåne.

Det var dansband live som gällde och jag minns en väldigt städad publik och jag tror aldrig att Börje Karlsson – storbrottaren Ingemar Olssons farbror förresten – hade anledning att agera utkastare i sitt eget hem. Föreståndarbostaden låg nämligen på andra våningen.

Gulli Karlsson hette Ingemars faster och vilken kvinna! Hon inte bara hann med att serva alla vid dessa smockfyllda tillställningar – hon servade lika suveränt om det gällde 50-årsfester, bröllop eller andra festligheter i Bygdegården. Som åtminstone på den tiden var andelsägd av bönderna på slätten.

Så här efteråt kan man ju tacka någon högre makt, att inget oförutsett inträffade vid dessa smockfyllda tillställningar. Tänk om en brand skulle ha uppstått med 500 personer på plats och det var ju egentligen inte alls otänkbart. Var och varannan rökte ju ständigt – och det mitt i publikhavet...

Det kan ha varit sista året under tonåren som vi fick ett erbjudande att uppträda på en av dessa dansaftnar och det gällde bäste kompisen Lennart eller Tülle – men Anselmsson i efternamn. Och så jag då och till ingredienserna hör att Tülle säkert var 30-40 cm längre än mig men go'a kompisar var vi och det gällde ett uppträdande i gråa militärkläder med hjälm på huvudet – sjungandes Hasse Buhrmans slagdänga ”Åh, Maria jag vill hem till dig” och snacka om succé!

Publiken stod upp och skrek och jag tror vi körde den en gång till och det var nog både första och sista gången vi uppträdde på scen tillsammans och Gud, vad roligt vi hade! Tror att ”Lilla-Kerstin” Hansson och kusin Karin också sjöng på föreställningen men då "Tina och Marina" och nå, ja –  det jublades väl även då...

Vårt musicerande hade vi övat in på Bygdegården tidigare och då i Vi Unga-gemenskapen. Det var så att under slutet av 50–talet och början av 60–talet växte förbundet Vi unga fram på den svenska landsbygden och bakom bildandet stod Svenska landsbygdens studieförbund och ovan nämnda SLU. Kultur och idrott skulle ingå i verksamheten och under några somrar hade vi jätteroligt på olika sätt. Vi var på läger i Rössjöholm och vi spelade volleyboll – som bland de första i hela landet! – och badminton tillsammans om kvällarna hemma i olika trösklängor men till detta får vi återkomma en annan gång. Liksom till alla de fantastiska julfester som vi var med om på nämnda Bygdegård och snacka bara inte om den avslutande gottepåsen där...