Pest, kyrkorivningar och utveckling i Lilla Beddinge

– Jag är tredje generationens badgäst i Beddingestrand. Jag ville när jag såg ödekyrkogården undersöka Lilla Beddinge sockens historia, berättar Marianne Dahlén.

Det var när hon fick sitt första barn vid 27 års ålder som hennes intresse för lokalhistoria växte. Först släktforskade hon, sedan började hon fördjupa sig i bygdehistoria och skrev böcker om vad hon fick reda på. Till sin hjälp har hon arkiv och andra människors undersökningar och erfarenheter. Marianne Dahlén har skrivit om bland annat Kalthus, fiskeläget vid Bingsmarken som inte finnas kvar i dag. Hon har också medverkat med två artiklar i boken Kvinnokraft på Söderslätt.

För 1,5 år sedan började hon arbetet med att leta efter Lilla Beddinges historia. Boken ”Som ingen vet sin tid här i livet...” börjar med isavsmältningen och slutar när den medeltida kyrkan revs på 1880-talet. Under resans gång fann hon mycket som intresserade henne.

– Jag blev bland annat imponerad över att bygden var så tidig med att bedriva utbildning. En byskola startade långt innan folkskolereformen, berättar hon.

Den gamla kyrkan fascinerade henne också. I dag finns bara en ödekyrkogård kvar.

– Man bedömde då att kyrkan blev för liten helt enkelt. Befolkningen växte och ändå klarade man sig länge med både den gamla kyrkan och dess kyrkogård. Men tiden gick och 1876 tog socknen själv beslutet att riva den.

1876 togs beslutet att riva kyrkan och några år senare verkställdes det. En ny kyrka byggdes upp och en del föremål från den gamla kyrkan återanvändes där. Bland annat dopfunten. Kyrktuppen som nu pryder den nya kyrkan kommer också från den gamla kyrkan.

Flera gods har ägt både mark och gårdar i den gamla socknen. Till exempel ägde ett av de närliggande godsen marken där Lilla Beddinges gamla fiskeläge. Fiskarna betalade arrende i form av fiskleveranser till dem. En vilja att bli självständiga och oberoende växte fram. Ungefär samtidigt som den nya kyrkan togs i bruk, på 1880-talet, byggdes därför även ett nytt läge upp. Det låg lite längre västerut än det förra.

Boken tar också upp hemska historier, till exempel när pesten kom till byn. Sista gången var under sommaren 1712. Sjukdomsförloppet var så snabbt att symtomen ofta inte visades innan den sjuka dog. Sex personer dog i pesten i byn under det året.

Några år senare, 1719, led man av missväxt och människorna genomgick nya prövningar.

– Det som slår mig är att det är samma teman som kommer igen i människors liv. Man diskuterar migration, tiggeri, ungdomsfylleri och förlossningar. Jag tycker det är viktigt att få ett större perspektiv och hoppas att jag kan ge människor det med denna bok. Vi är så inne i nuet, men vi får inte tappa vår historia heller, säger Marianne Dahlén.

Nu kommer hon att föreläsa med sin bok ”Som ingen vet sin tid här i livet” och säljer den både hemifrån och i samband med dessa uppträdanden.