Per står i vägen för chocken
Det har inträffat en trafikolycka. Du är en i räddningspersonalen och anländer till olycksplatsen. Någon är chockad och irrar omkring. Ett antal är svårt skadade. Någon dör under insatsen.
Du avslutar arbetet och åker tillbaka till stationen. Samma eftermiddag återvänder du till ditt riktiga arbete. På kvällen är det middag med familjen, läxläsning med barnen. Efter en vecka kommer chocken. Den slår hårt och skoningslöst.
– Risken är stor att man får en stress- och krisreaktion senare. Därför har vi ett stort ansvar att se till att personalen inte bara försvinner iväg.
Per Holm är insatschef på räddningstjänsten i Trelleborg. Han leder också den särskilda debriefinggrupp som arbetar med att stötta arbetskamrater som varit med om svåra olyckor eller andra traumatiska händelser och behöver prata med någon efteråt.
– Man måste upp med det till ytan och släppa på trycket, säger Per Holm som jobbat på räddningstjänsten i Trelleborg i 25 år och varit med i debriefinggruppen i fem.
– Jag tycker om att jobba med människor, och jag tycker att jag har ganska lätt för att prata med folk, säger han om varför han engagerade sig i debriefinggruppen.
Räddningstjänsten i Trelleborg har alltid debriefing när det inträffar olyckor med dödlig utgång. Men även vid mindre olyckor kan det finnas ett behov av att prata av sig, och då brukar ofta den så kallade tekniska genomgången räcka, då man går igenom händelseförloppet på ett överskådligt sätt.
När det är dödsolyckor eller andra allvarligare konsekvenser plockas det tyngre artilleriet fram.
– Vi kallar in alla om varit med på olyckan. Det får inte vara för långt efteråt, man ska inte behöva gå och älta och riskera att hamna i chocktillstånd. Det ska inte vara för nära inpå heller, man måste hinna bearbeta det lite innan man sätter sig. Om olyckan hänt på dagen är det rimligt att man träffas på kvällen till exempel, säger Per Holm.
Debriefingen sker alltid i en familjär miljö, till exempel i ett samtalsrum i lokalerna på Nygatan. När debriefing behövs ute på deltidskårerna åker samtalsledarna alltid ut till kårerna och för samtalen där. Lite kaffe och kaka gör också sitt till för att skapa ro.
Det allra viktigaste är att skapa ett sammanhang, en bild av olyckan som alla kan enas kring.
– Det är viktigt att man reder ut vad som hände och skapar förståelse kring händelsen. Annars är det risk att man går och grubblar på små detaljer. Varför gjorde Kalle si eller så? säger Per Holm.
Det handlar aldrig om att peka finger, att få fram att någon eventuellt har gjort fel i räddningsinsatsen är inte aktuellt.
– Vi går aldrig in i sådana diskussioner.
Debriefinggruppen aktar sig också för att gå in för djupt på hur folk känner sig, man är rädd för att sätta igång känslor som kan vara svåra att hantera.
– Vi är inga utbildade terapeuter. Märker vi att någon mår dåligt och behöver mer hjälp så är det bättre att någon psykolog tar vid, säger Per Holm och fortsätter:
– Ofta är det de som är tysta och slutna som mår sämst. Det är viktigt att man är observant på det och följer upp i fall det behövs. Enskilda individer känner ofta inte av vad som är bäst för dem själva.
De svåraste situationerna uppstår ofta när deltidsbrandkårerna är inblandade. På landsbygden har man ofta en närmare relation till varandra och det är stor risk att någon i räddningspersonalen känner den som drabbats av en olycka. Då är ofta bearbetningen efteråt mycket svårare att hantera.
I riktigt svåra fall kan det hända att räddningspersonal tas ur tjänst, men det är ganska ovanligt, menar Per Holm.
Att räddningstjänstens personal ändå är bättre rustade psykiskt att hantera olyckor tror han på.
– Man bygger upp vissa skydd, och går in i en professionell roll där man stänger ute vissa saker.
Den schablonbild som kan finnas av räddningstjänsten, och kanske särskilt brandmän, som ett machogäng med viss jargong håller han absolut inte med om.
– Så var det kanske för 20 år sen, men nu är det snarare tvärtom. Vi är extra vaksamma på varandras känslor. Vi är ett gäng mjukisar, säger Per Holm och ler.
