Lars Thulin: Påskharen – en skuttande snuskhummer

Ägg, harar, häxor, påskris – och Jesus. Välkommen till årets mest förvirrade högtid. Bortsett från trettondagen, som firar att det gått tretton dagar sedan jul och alla julklappsleksaker därmed förbrukats eller fått slut på batterier. I många fall en välsignelse större än julen.

Det blir inte mindre förvirrat om man röjer i påskriset. Ta det här med att häxorna, som ju förknippas med ondska, trolldom och slemmigaste Hin håle, är bland det gulligaste man kan se. Möjligen med undantag för påskharen. Men ser ni påskharen så har ni nog råkat få något starkt i påskmusten.

Jag säger ”råkat”, men vi vet båda vad det handlar om.

Om påsken reser häxorna på personalkonferens till Blåkulla för att träffa chefen, bonda och hålla lite grupparbeten och workshops. Som för allt i världen inte ska beskrivas närmare än så.

Hur blev det till en gullig bus-eller-godis-tradition? Jag tänker att våra ”påskkärringar” är en lekfull blinkning till vår gammaldagsiga rädsla för mörkrets krafter, och som sådan säkert en besvärjelse av dem.

De första barnen som gick runt och knackade dörr fick inte godis, de fick ägg. Försök göra den grejen med barn i dag. Men folk delade gärna ut ägg, ibland lite festligt färgade, eftersom det var fasta och man inte fick lov att äta dem själva. Så långt altruismen.

Äggen är annars påskens enda logiska inslag. I gamla tider, när höns gick lösa och inte ens kunde stava till ”UV-lampa” – faktiskt är många fortfarande chockerande usla på det – så var det när värmen och ljuset återkom som de började värpa.

Det är ju våren vi firar, egentligen. Men antagligen firades vårdagjämningen allt för vilt för de kristna. Det mesta gör ju det. Och det tillhör de religiösa rörelsernas smartaste drag, att sno folkliga fester och göra dem till sina. Numera kallas det kulturell appropriering och är inte alls pk. Men säg det till ärkebiskopen.

Stölden blir extra genomskinlig genom att påsken är ”flyttbar”. Eller säg påklistrad. Den följer inga bibeldatum, utan på ett nästan hedniskt vis månen. Den där långa fredagen då Jesus hängde på korset utan så mycket som ett korsord att roa sig med, den inföll inte alls nödvändigtvis när vi högtidlighåller den.

Påskdagen uppstår, efter kyrkobeslut, första söndagen efter den första fullmånen efter vårdagjämningen. Jo, men seriöst.

Påskharen är ett arv från tyska lutheraner, som hade för vana att låta en sagofigur avgöra om barnen varit snälla eller stygga. Känns det igen, från en helt annan franchise?

Kopplingen mellan ägg och harar är inte glasklar. Förrän man tänker på vad harar – eller åtminstone deras kusiner kaninerna – är kända för. Och nej, jag tänker inte på något oskyldigt morotsmumsande.

Ägg och kaniner är båda förknippade – känsliga läsare ombedes skutta vidare till nästa rad – med fruktsamheten. Som ju spirar med känslorna om våren. Rent ut sagt snusk, alltså. Förlåt, hade ni inte hoppat längre fram i texten? Ber om ursäkt.

Påsktuppen, däremot, är biblisk. När Judas förrådde Jesus förnekade han honom först, tre gånger innan tuppen gol.

Så för att summera: vi äter fruktbarhetssymboler, utdelade av en skuttande snuskhummer, för att fira döden och lidandet, till åminnelse av en förrädares verk. För att månen står rätt.

Nå, men glad påsk då.