Ovanliga knep ledde till idrottsutbyte
TRELLEBORG. Hans Gunnarsson var ansvarig för Folkuniversitetet i södra Skåne, med filialer i Malmö, Trelleborg och Ystad. Han var även ledare i IFK Trelleborg. Båda rollerna gjorde att han engagerade sig i kontakterna med människor i DDR.
– Som Trelleborgare och IFK:are tyckte jag att det var lite snett att vi hade utbyte med England, Danmark och Västtyskland, medan vi inte hade något utbyte alls med Östtyskland, trots att det låg på bara fyra timmars avstånd, säger Hans Gunnarsson.
Varje lag i IFK fotboll åkte på olika läger. De äldsta till England där man hade samarbete med Aston Villa bland annat.
– Men ingen åkte till vårt närmaste grannland DDR.
Hösten 1988 dök det upp ett tillfälle till kontakt. Trelleborgs kommun bjöd in Sassnitz kommun.
– Det var utvalt folk som kom. Jag fick hjälp av folk från idrott och fritid att träffa en av östtyskarna som kanske skulle kunna ordna ett utbyte, berättar Hans Gunnarsson.
Under besöket lyckades han lämna över ett brev.
– Jag hade fått hjälp att skriva, så att det skulle vara på korrekt tyska. Själv har jag bara lite skoltyska i bagaget.
Hans Gunnarsson hade inte stora förhoppningar om att det brevet skulle leda till något.
– Men jag fick en inbjudan till ett samtal i Sassnitz på ett bestämt datum. Det var bara det att svaret skulle vara tillbaka i Sassnitz senast dagen därpå.
Ett brev till DDR tog en vecka så det var inte att tänka på.
– Man hade känslan av att de försökte göra det omöjligt utan att egentligen svara nej.
Men Hans Gunnarsson tog till ett okonventionellt knep för att trots allt få fram svaret i tid.
– Jag lyckades få komma ombord på den östtyska färjan när den låg i Trelleborg och gav hovmästaren 200 kronor för att han skulle se till att mitt ja-svar kom fram till Sassnitz i tid.
Knepet lyckades. Hans Gunnarsson och en grupp från IFK Trelleborg åkte med för att träffa östtyska idrottsledare från klubben BSG Empor.
– Jag minns att vi hämtades i en Wartburg, en något lyxigare och större bil än Trabanten. Passen behövde aldrig ens visa.
En buffé med smårätter och drycker stod uppdukad. Först gick samtalet trögt.
– Men efter någon timme vid buffen började samtalet flyta lättare och vi blev du och bror med varandra.
Det var en ledare som Hans Gunnarsson särskilt inriktade sig på.
– Jag förstod ganska snart att det fanns två kategorier som vi diskuterade med, dels idrottsfolk, dels de som hade andra syften med att vara med, att hålla koll på kontakterna helt enkelt.
Direkt efter mötet skrevs ett protokoll som genast justerades och blev ett bindande avtal.
Resultatet blev att ett handbollslag med ungdomar 13 till 15 år gamla kom till Trelleborg för en match mot jämnåriga i IFK Trelleborg.
– De kom hit till Trelleborg över dagen. De hade aldrig varit utanför DDR tidigare.
Efter det började utbytet rulla på. Hans Gunnarsson höll kontakten med telefonsamtal på ovanliga tider.
– Det var oerhört mycket störningar och vi upptäckte till slut att den bästa linjen hade man vid femtiden på morgonen. Så de flesta kontakterna hade vi vid den tidpunkten.
Till Trelleborgsloppet 1989 kom en stor grupp löpare över från DDR. Det handlade om cirka 50 personer.
– För att inkvartera dem blev vi tvungna att göra om Folkuniversitetets dåvarande lokaler i bankahörnan till vandrarhem. Vi köpte in sängar som vi fick billigt under den här tiden fanns en stor välvilja i Trelleborg mot östtyskarna som kom på besök.
Hans Gunnarsson har ett speciellt minne från de dagarna.
– Det var en östtysk pojke som hade köpt en lott och vunnit en fin cykel. Han var så glad, men tänkte ställa cykeln utanför på gatan när han skulle gå och lägga sig.
Han tänkte inte mer på det för så kunde man göra i DDR utan att något hände.
– Vi sade: Ta upp cykeln annars är den borta i morgon.
Efter murens fall blev utbytet än intensivare, men efter återföreningen blev det allt längre mellan besöken. Förutsättningarna för idrottsföreningarna i östra Tyskland blev sämre och många flyttade till väst för att arbeta.
Ironiskt nog så är idrottsutbytet mellan Trelleborg och östra Tyskland idag mycket litet, trots att det numera inte finns några formella eller byråkratiska hinder. IFK har idag inget utbyte med östra Tyskland till exempel.
– Vi som var med då fick uppleva något unikt. Ingen kunde över huvud taget tänka tanken att muren skulle raseras och att de båda Tyskland skulle återförenas, säger Hans Gunnarsson.