Lars Thulin: Now and Then – En nära Beatles-upplevelse
Missförstå mig rätt. Jag skulle gärna lyssna på nya Beatleslåtar dagarna i ända. Eller höra Elvis sjunga sig igenom Aviciis hitkatalog. Kanske låta The 27 Club spela in en låt ihop; Jim Morrison och Kurt Cobain i blodisande duett, backade av Janis Joplin och Amy Winehouse. En tvättbjörn med en jungfrulig soptunna skulle inte ha roligare än jag.
Men aldrig att jag skulle blanda ihop de låtarna med artisternas officiella släpp, eller ens kunna ta dem på allvar.
Samtidigt vet jag ju att om tio år kommer folk att ha svårt att skilja AI-låtar från ”riktiga”. Tio år till, och ingen bryr sig. Pandoras ask är öppnad, och när bara copyrightfrågan är löst kan du inte få igen den med skruvstäd.
AI är över oss, även om verktyget ännu är brännmärkt som dålig stil. Men i morgon är det standard.
Låtskissen ”Now and Then” blev över när Beatlestrion Paul, George och Ringo kryddade ”Anthology” med ett par ”nya” låtar, med digitalt ogräsrensad sång av John Lennon. En stunds nostalgi med en tår i ögonvrån, och det var väl gott så. Absolut ingen har lyssnat på ”Real Love” eller ”Free As A Bird” sedan dess. Okej, kanske 13-14 miljoner på Spotify. Men annars.
Det fanns en tid när Beatles kunde ha återförenats. Efter att hårda ord som sagts mellan gamla vänner fallit i glömska. Varför inte på Live Aid 1985? Kanske hade de gjort en ny platta, lätt sprinklad med den magic pixie dust de en gång hade så gott om. Sen en världsturné, som skulle ha sålt ut varenda fällstol härifrån och till Kuala Lumpur.
Om det inte hade varit för Mark David Chapman förstås. Ett förvirrat Lennon-fan som bestämde sig för att herostratisk ryktbarhet – att bli känd för någonting korkat – var bättre än ingen ryktbarhet alls. Happiness is a warm gun.
Melankoliska ”Now and Then” är en fin historia om vänskap, med ett mirakulöst sångljud jämfört med tidigare försök. John Lennons röst har tvättats med AI-tvålar och befriats från trafikljud och C-90-kassettbrus (vilket inte omges av riktigt samma nostalgiskimmer som vinylknaster).
Men den har också befriats från... John Lennon. Vilket i sammanhanget är mindre bra. Och Paul McCartney spelar ett slidesolo som inte låter George Harrison. Ringo Starr lägger ett trumspår som kunde lagts av vilket proffs som helst, vilket ju är ett gott betyg för en 83-åring. Men särskilt Ringo låter det inte. Giles Martins produktion är snygg, respektfull och dyr, men låter inte som något hans far George Martin skulle ha signerat.
”Now and Then” är en B-sida som mest demonstrerar att inte ens Beatles är särskilt bra på att låta som Beatles numera.
Är det ett bokslut? Det sista vi hör? Jag skulle inte satsat min fetaste spargris. Nu är ju plötsligt allt möjligt. En AI-robot låter sig villigt matas med Lennons och Harrisons röster, exempelvis, och en Paul McCartney, för att bara ta ett exempel, skulle lätt kunna få dem att dansa efter hans pipa.
På webben kan man höra AC/DC:s ”Back In Black” med bandets framlidne sångare Bon Scott. Kul för oss stofiler som aldrig gillat ersättaren, ”han den nye” (som nu haft jobbet i 40 år).
Det dräller av nyinspelningar med Freddie Mercury, killen har till och med sjungit in ”The Final Countdown”. Ett Queen-fan hör att det är fejk. Men alla andra?
Snart kan du gå på karaoke och sjunga ”Bohemian Rhapsody” med både Freddie, David Bowie och The artist formerly known as The artist formerly known as Prince. Men rör inte Lasse Berghagenknappen!
Med lite tur får Paul McCartney sitta och knåpa vid sin laptop på äldreboendet, i ensamhet. Fast det kan tänkas jag åker förbi och lyssnar lite någon gång. Vore rätt kul, faktiskt.
