När kroppen sviker

TRELLEBORG. Hüseyin Aytuglu har gjort en lång resa. Som gravt överviktig med stora hälsoproblem trodde han att magsäcksförminskningen skulle bli en nystart. Men operationen gick fel och sen dess har livet varit en kamp. Hüseyin förlorade mer än halva sin kroppsvikt och först nu har läkarna börjat få stopp på hans viktras

Det var kortisonbehandlingen efter en trafikolycka för tio år sedan som gjorde att Hüseyin gick upp kraftigt i vikt. Men idag väger Hüseyin Aytuglu 59 kilo och hans dilemma är det motsatta mot i höstas. Då, 145 kilo tung, lades han in på Danderyds sjukhus i Stockholm för att göra en gastric bypass operation, en förminskning av magsäcken. Operationen gick fel och fram tills helt nyligen har han bara kunnat äta flytande föda.

– Men nu går det åt rätt håll, säger han och berättar att han så smått börjat äta vanlig mat.

Han berättar med ett snett leende att gäster på hans restaurang Harmony i Trelleborg ofta inte känner igen honom. Hustrun Amira Aytuglu ler också åt hur ovant det är att han numera tar så mycket mindre plats i soffan och i sängen. Kommentaren från deras två barn, tre och fem år gamla, har varit kort och koncis – "pappa du är inte tjock längre".

En infektion i samband med operationen som ställde allt på ända. När andra patienter på avdelningen som opererats för samma sak kunde stiga upp ur sängen så märkte Hüseyin Aytuglu hur han blev allt sjukare. Han beskriver hur han svällde upp och fick hög feber:

– Jag brann, fast de sänkte temperaturen i rummet till sju- åtta grader så brann jag. Då tänkte jag nog att jag var färdig.

Amira Aytuglu berättar om sms:et från maken: "Kom snälla". Klockan var fem på morgonen när hon kastade sig i väg till sjukhuset och väl framme såg sin man i oerhört dåligt skick.

– Då tänkte jag att det här går inte, han kommer inte att vakna mer.

Hon beskriver hur han knappt var kontaktbar och hur hon och hans bror fick kämpa för att sjukhuspersonalen skulle ta hans tillstånd på allvar. Först gick det trögt, men när de väl insåg situationens allvar sövdes han ner och låg i respirator i fyra dygn. Under den tiden bevakades han dygnet runt av kirurg, IVA-sköterska och en narkosläkare och med videoinspelning av hela sjukdomsförloppet. Läkarna tvingades operera bort infekterade kroppsdelar och efter fyra dagar vaknade han upp igen och efter tre veckor kunde han återvända hem.

I dag, åtta månader efter operationen, är han fortfarande sjukskriven. När TA träffar honom och Amira strax efter lunchrusningen på deras restaurang Harmony är han positiv trots allt som hänt och beskriver den ovana känslan att vara hälften så stor som förut:

– Det är som att jag har energi fast jag är ändå svag, för jag har inga muskler kvar. Men jag blir inte trött för motoriken är inställd på att dra runt med 145 kilos kroppsvikt, säger han och berättar att han inte ens kunnat lyfta upp sina femåriga dotter och treårige son.

Egentligen skulle han vid det här laget ha gått ner 25 kilo, men i stället har han förlorat runt 85 kilo i kroppsvikt. Ett tag i våras ville läkarna lägga in honom för sondmatning, men det sa han nej till – "jag pallar inte ligga där på sjukhuset mer".

Nu försöker läkarna att med hjälp av en ballong som förs ner genom strupen tänja ut magmunnen så att Hüseyin ska kunna äta annat än soppor.

– Ja, det här med ballongen verkar funka, det blir bättre för varje gång. Och jag mår betydligt bättre nu, säger han och konstaterar samtidigt att han är både envis och positiv:

– Jag är frisk häruppe, det är det som fått det att fungera, säger han och knackar sig mot huvudet.

Under Hüseyins sjukdomstid har Amira ansvarat för hela familjen. Förutom att hon ensam tagit hand om barnen och huset har hon drivit deras restaurang Harmony och ansvarat för utbyggnaden och ombyggnaden av restaurangen som de drog igång precis innan Hüseyin åkte upp till Stockholm för att opereras.

För att orka med har hon satt sig själv på vänt, förklarar hon. När Hüseyin väl är frisk igen, då ska hon tillåta sig själv att andas ut och att slappna av.

Hüseyin konstaterar att han har Amira att tacka för allt.

– Hon har dragit ett otroligt lass med restaurangen, mig däruppe på sjukhuset, huset och familjen.

Amira berättar hur tungt det varit att se hur deprimerad och stressad Hüseyin varit över sin sjukdom. Han har velat vara engagerad i restaurangen och ombyggnaden mycket mer än han praktiskt orkat med. Men det har förändrats, nu är han mycket gladare, tillägger hon. Och att se honom le igen har betytt mycket för hela familjen.

När hon talar om det som hänt konstaterar hon att det är konstigt att hon själv inte kollapsat:

– Jag är levertransplanterad så jag får egentligen inte utsättas för stress. Men jag har sagt till mig själv att jag ska vara stark tills han blir frisk.

– Och vi är båda väldigt envisa människor.