När blodet pumpar...

Då var minnet av slitiga löparrundor i duggregn borta med den ständiga motvinden som Trelleborgs löpare får stå ut med oavsett vilken runda vi väljer.

Det finns en tidpunkt i livet när man alltid borde vara tyst. När man aldrig ska avge löften.

Den tidpunkten är precis efter ett avslutat lopp, när svetten droppar från nästippen, blodet rusar i kroppen och endorfinerna pumpas ut i kroppen. Det går inte att vara negativ, eller för den delen ens realistisk, då.

Det märkte jag i helgen när jag alltså inte ens hann avsluta Göteborgsvarvet innan jag funderade på att delta även 2011. När jag sprang om spindelmannen på upploppet då kände jag att hit vill jag komma fler gånger. Och när jag inte damp ihop på mållinjen då kände jag det ännu tydligare.

Detta trots att jag tog mig igenom de sista veckornas löpträningar enbart med moroten att efter den 22 maj behöver jag aldrig mer springa av tvång, utan bara för att jag har spring i benen.

Men har man tillryggalagt 21 kilometer känns allt överkomligt. Det är lätt att lova guld, gröna skogar och fler halvmaror då. Dag tre efter loppet är känslan i kroppen en annan. Endorfinerna har slutat pumpa, verkligheten har tagit över och frågan "ska du göra om det?" är svårare att svara på.

För det gäller att träna när man ska springa en halvmara. Oavsett om det är regn och grått eller sol och grillväder.

Kanske borde jag inte anta utmaningar fem minuter efter jag tränat, lika lite som jag borde göra det under en krogkväll.

Eller också är det precis tvärtom. Vi behöver lite hjälp på traven av endorfinerna för att våga göra sådant vi egentligen inte är säkra på att vi fixar. Det var så jag bestämde mig för att springa årets Göteborgsvarv. I en träningslokal, efter stretchingen, när vi fortfarande var lite svettiga och utpumpade tog jag beslutet. Jag skulle anmäla mig.

Och se så bra det gick – nu funderar jag på att göra om det!