Musik ska byggas av gemenskap

Rörd om än lite obekväm känner sig Folke Jönsson, den gamle polisen och dragspelaren, över att bli nominerad till Trelleborgs Allehandas kulturpris 2008. Visst är han glad över att uppmärksammas för de ideella insatser han gjort för den lokala folkmusiken under ett par decennier. Men han ser sig bara som en i raden ur "en lång kolonn" av människor som arbetar för att genomföra exempelvis Spelmansstämman i Smyge (med det självklara mottot "Sveriges sydligaste"). Och vilkas insatser baseras på glädjen att få göra dem, inte på jakten på pengar eller plats - vare sig i medier eller rampljus.

Folke sätter sig i och för sig gärna i rampljuset, men då som en i laget. Som med durspelsorkestern Durfåglarna, 20-årsjubilarer i år.

- Det roliga med dragspelandet är gemenskapen, tycker Folke. Man ska ju spela mednågon.

- Jag tror att man är född med en gen som strävar efter musiken. Folkes bana som dragspelare inleddes redan i ungdomen, i Skurup där han växte upp. Det kanske kommer som en överraskning för dagens ungdomar att dragspel kunde ses som lite rebelliskt. Men så var Folkes pappa lite av den stränga typen. Sonen skulle bli polis, det var ett hedervärt yrke, och musiken var bara en distraktion. Pappan hade själv hängt fiolen på väggen när han fick familj att försörja.

När den 15-årige sonen ändå beställde ett dragspel på postorder gjorde han det i smyg. Döm om Folkes förskräckelse när några dagar senare en leverans han hade hoppats skulle ske helt diskret klarades av genom att en stor lastbil fullastad med dragspel kom dundrandes in på gården i allas åsyn. Fadern visade sig dock storsint och betalade spelet - men Folke fick jobba av varenda krona. Folke Jönsson blev mycket riktigt polis, efter en period som yrkesmilitär, och slutade 1996 som chef för kriminalavdelningen i Trelleborg. Under 30 år förde dragspelet en tynande tillvaro, och tilläts bara komma fram på polisens utflyktsdagar.

Nytändningen kom på 80-talet, via dottern Karin. Hon gick kommunala musikskolan och gick sedan med i Linells Gammeldanskapell. Yppersta klassens dansmusik, "old school".

- Vi hade ju dansat oss genom ungdomen, min fru Solveig och jag. Och när barnen blev äldre ville vi dansa igen, förklarar Folke.

Gammeldansens uppsving ledde till att många också ville lära sig spela, exempelvis det lite enklare durspelet - en äldre variant av dragspel som fungerar som ett munspel: inga ackord, utan en ton in, en ton ut.

Folke Jönsson fann sig snart som durspelslärare, och deltog i embryona till både det som skulle bli Söderslättsdragarne och Durfolket. Och med Durfåglarna har han inte bara spelat runtom i Skåne, utan också åkt på oförglömliga gästspel i Tyskland, Norge, Danmark, Litauen och Holland. Samt gett ut tre plattor med gammal, bortglömd musik. Inte för att han har något emot modern musik.

- Det finns en sorts utbildningsfaktor att ta hänsyn till, menar han. Jag tyckte själv en gång att fiolspel var gnäll.

- Men det handlar om att lära sig förstå. Och som med så mycket annat, så blir effekten att ju mer man lär sig, ju mer kan man ta det till sig, säger Folke och vänder elegant på den outtalade anklagelsen:

- Himla synd, egentligen, att de som bara gillar modern musik inte har öronen öppna för gammal! Både Folkmusik på Söderslätt och Smygestämman är beroende av välvilliga kulturpolitiker. Men välvilja räcker inte långt, om man vill ha ett vettigt och livaktigt kulturliv, anser Folke Jönsson. Och man begår en allvarlig miss om man inte inser människors behov av kultur, liksom potentialen till gemensamhet och kreativitet.

- Det saknas ett kommunalt driv i kulturfrågorna, tycker Folke. Man verkar förvänta sig att andra ska driva det, och att föreningarna ska ordna allt.

Med ideellt arbete når man bara till en viss gräns, tycks Folke mena, och han är dessutom rädd att idealitet är en kvalitet som är på utdöende.

- Jag tillhör ju en generation som tidigt insåg att skulle vi få någonting, så fick vi göra det själv. Och det har satt sin prägel på hela mitt liv, förklarar han.

- Det stora framtidsproblemet för exempelvis Smygestämman, det är ju att vi efter snart 25 års jobb börjar bli lite till åren, de flesta av oss.

Det är mycket jobb med en traditionell spelmansstämma, givetvis. Och när allt planerande och förarbete är klart ska man dra kablar, bygga dansbana och tusen andra praktiska ting. Men många missar poängen, menar Folke Jönsson, om de i detta bara ser anletes svett.

- Att jobba tillsammans i en grupp som är väl sammansvetsad, det är många som säger att det är det roligaste av allt, säger Folke och ser inte ut att ha några allvarliga invändningar själv.