Mitt USA ett minne blott?
Mitt USA var helt annorlunda, när jag bodde och arbetade där. Eller kanske inte överallt i det stora landet? Men vi ungdomar med jobb och bostad levde gott och var inte heller särskilt intresserade av vad som hände på andra platser, än där vi tillbringade vår dag.
I mitten av 50-talet var Dwight Eisenhower president, men det var ingen av oss som intresserade sig för vad han gjorde eller inte gjorde för landet.
Vi var ett härligt gäng som var anställda av flygbolaget Swissair och vi jobbade alla på den stora internationella flygplatsen Idlewild (numera Kennedy). Ingen av oss var amerikansk medborgare och alla kom vi från olika delar av världen. Vår engelska hade säkert en accent och ibland kunde man höra vilket land vi lämnat. Det hörde liksom till, men vi tänkte aldrig på det. Vi var vänner i det underbara nya landet där allting var spännande.
En varm sommarkväll for vi 6 ungdomar i en Volkswagen cabriolet genom centrala Manhattan. Vi var på väg till Hawaiian Room och vi vinkade och tjoade medan vi for genom gatorna och folk vinkade skrattande tillbaka. Även några poliser vinkade. Det är en bild som fortfarande är levande för mig.
När vi hade en ledig dag, begav vi oss ofta till Coney Island i Brooklyn, där vi solade och badade i havet. En enda gång har jag suttit i den öppna berg- o dalbanan Cyclone och det räcker för hela livet.
På 80-talet blev längtan för stor och än en gång emigrerade jag till USA. Det blev till Florida och flera intressanta jobb, som började med restaurang och slutade med guidening. Genom guidejobbet var jag bl.a. naturligtvis på Kennedy Space Center och med båt runt Everglades. Det var oerhört lärorikt och de människor jag mötte var öppna och vänliga. Kanske inte så konstigt, för mina kunder hade ju semester. Jag trivdes och älskade Florida med dess härliga klimat och planerade att stanna för gott.
Men en natt när jag hade sagt farväl till en grupp och gick till parkeringen för att hämta bilen hände något. Det doftade vår! Det doftade Sverige! Och jag kände plötsligt att det fattades något i mitt liv. Våra olika årstider! Inte bara sol året om, med en regnskur klockan tre varje dag!
Jag är glad över mitt val den gången, trots att våra årstider också börjar försvinna. Mitt USA finns inte längre, men jag är tacksam för allt det fina jag har upplevt där. Och jag sörjer, när jag lyssnar på nyheterna från mitt gamla ”hemland”.
Gabriella Ekberg
