Min Duett och jag
Vid ett visst varvtal ringer det i motorn som en liten telefon och bakom duettens ratt känns motgångar och ledsnad lättare att bära. För duetten och jag vi klarar oss alltid. Från det att jag köpte den för att övningsköra med för åtta år sedan till idag har det hänt en hel del och duetten har fått ta många smällar. Jag har bytt kylare längs vägkanten, dammsugit vita maskar ur heltäckningsmattan på golvet, haft bikinin på tork på radioantennen, vaknat bak i bilen mitt i natten av röster som kliver runt bilen och talar på ett okänt språk och legat tyst som en mus i väntan på att stegen och rösterna till slut försvinner. Bladfjädrarna har knäckts ihop av skakiga offroad-färder i jakt på bästa tältplatsen och motorn har jag fått byta hela fyra gånger.
Ibland har det varit riktigt hårda tider - som när vi körde totalfast på en lerig skogsväg i norra Rumänien till den gången duetten bara stannade på väg hem från Öland på en kolsvart landsväg i Småland.
Tillsammans har Duetten och jag korsat Europa. Mutat oss igenom tullstationer utan visum in i ett land som officiellt sett inte existerar. För en Dolly Parton-cd och chansen att få provköra min Volvo Duett gav den unge nyfikne militären vid Transdniestriens gräns med sig och släppte in oss i sitt älskade patria. Visserligen med en lista med förmaningar längre än till och med mormor kunnat prestera, men ändå. "Ok, give me as a present the american woman there, And can you show me how to drive this?" Visst kunde jag det, och även om han inte fick till dragläget riktigt bra så tog vi några hoppiga rundor framför tullstationen innan han vinkade av oss med oroliga ögon.
Transdniestrien är inte erkänt av något annat land utom Ryssland, det ligger på en smal landremsa mellan Ukraina och Moldavien. På gränsen av floden Dniestr, därav namnet. Och visst blev vi av med hälften av vår ukrainska champagne som muta vid alla infernaliska militärkontroller i landet, men vi fick också rulla fram på en spikrak landsväg i solnedgångsljuset under en banderoll som påminde om tioårsminnet av självständigheten 1993. Vi fortsatte in i huvudstaden Bender och såg ordning och rena trottoarer. Sedan fortsatte vi in i Moldavien och kontrasten var total - det var de fattigaste levnadsförhållanden jag sett i Europa.
Bilen har också varit till stor glädje när jag jobbade som vårdare åt personer med förståndshandikapp - en tur med duetten var ett uppskattat lördagsnöje och passagerarna skrek och tjoade rejält. "Nu är det grööönt, kööööör!" till "sicket stolpskott, varför släpper di ut en sån i trafiken" om medtrafikanterna.
Duetten är helt enkelt en stor källa till glädje i vardagen. För trots diverse problem så har det alltid ordnat sig hittills: När vi körde fast på skogsvägen i Rumänien letade vi upp mannen med byns enda traktor. Han drog loss oss och bjöd på grillat kött och plommonbrännvin. När bladfjädrarna small där på ängen visade det sig att vi var två kilometer från Rumäniens enda bladfjäderfabrik. Och motorn, den spinner i dag som en katt i solen.
Så till er spekulanter som lämnar förhoppningsfulla lappar på vindrutan om att köpa bilen, eller du som tog reda på mitt telefonnummer och ringde och frågade om jag ville sälja så är svaret entydigt: Nej, hon kan inte tänka sig att sälja. Aldrig på tiden.
Men den som har en skruvgängad handbromsvajer är däremot välkommen att höra av sig.
