Mästerpedagogen Sjöholm i Vemmerlöv

Till lilla Östra Värlinge kom säkert flera hundra beväringar och på gården därhemma installerade sig officerare på bred front. Tidigt på hösten hade varje lantbrukare fått markera de åkrar man var extra rädd om - med ett vitt diagonalt kryss över svart botten - och det var nog tur det. Över åkrarna for nämligen efterhand stridsvagnar, bandvagnar och annat som gjorde djupa spår och det grävdes också skyddsvärn och skyttegravar lite varstans och på tal om spår; mc-beväringarnas knattrande maskiner nattetid finns fortfarande kvar i minnet.

För oss byns ungar var det högtidsstunder och det gällde att så snabbt som möjligt komma hem från skolan, så man inte missade någonting av kriget som pågick på nästan fullaste allvar.

Högtidsstunder var det också för lanthandlarna i byarna och hemmavid gick ryktet att Agda Andersson äntligen fått tömt alla sina gamla sparsamma förråd av allt mellan himmel och jord. Butterkakan lär ha varit en högoddsare och Agdas skafferi blev till beväringarnas favoritställe.

I varje liten by fanns just en lanthandel och bara för att nämna några; Linus Jönsson i Västra Värlinge, Lindborgs i Fuglie, Olof Jönsson i Västra Tommarp och Tage Larsson i Västra Vemmerlöv men det fanns också lanthandlare i Hammarlöv och inte minst i Skegrie på nära håll. I Skegrie fanns Kroons, Ehnewids, Kristianssons, Hans Larssons och dessutom Olofssons konditori och snacka om kommérs! Larsson i Vemmerlöv, förresten – det var han som åtminstone påminde mig mest om kvinnotjusaren till lanthandlare i Åsa Nisse-filmerna. Den ende som ganska lokalt kunde konkurrera var väl han som skar upp osten på Bjerkings i Trelleborg men till honom återkommer vi.

Även utanför lanthandeln fanns liv och rörelse i byarna och inte minst i Västra Värlinge, där både smedjan och chokladfabriken fanns.

Chokladfabriken var unik och flyttade in när mejeriet bommade igen och det var riktigt god blockchoklad som tillverkades där under några år. En typ av ljus blockchoklad formade till bokstäver och siffror och precis som chokladen doftade - ja, samma doft nådde en redan vid Alms, när man närmade sig Västra Värlinge på cykel öster ifrån. Senare ömsade även chokladfabriken skinn och blev då till den tidens första lokala andelsfrys och tvi vale vad kallt det var där inne utanför boxarna.

Ekstrands Mekaniska finns ju fortfarande kvar och drivs nu i tredje genrationen av Arne. Vid ett stopp häromdagen kunde konstateras att smedjan också i princip ser ut som den gjorde för lite mer än 50 år sedan - om än dock med långt större oordning i dag och ingen ordning alls kring den ässja som Malmberg så noga underhöll dagligen för alltså mer än halvseklet tillbaka i tiden. Lukter är otroligt bevarande och det goa koks-os som låg kring Malmberg - ja, den är lätt att minnas än i dag.

I Skegrie fanns dessutom "krukkemagar'n" och i Vemmerlöv fanns Johannissons kransbinderi bara för att nämna ytterligare kreatörer på slätten och efterhand växte även Solgårdens driverier fram norr om Snarringe och de är i stadd utveckling fortfarande. Till företagen på slätten hörde också Gösta och Greta Anderssons taxirörelse i Västra Tommarp. Under många år hade de båda hand om all skolskjuts i Skegrie storkommun och det var tiden långt innan man behövde tänka till vid offentlig upphandling. Kan tänka att ett handslag med Janne Larsson eller någon annan styrande i Skegrie räckte långt och för flera år i taget. Till Gösta och Greta återkommer vi i en annan förändringsdel. Största fabriken eller industrin åtminstone sett till just storleken utåt var i överlägsen stil Skånska Lantmännens Lokalförening - också det i Skegrie. Under tidigt 50-tal verkade silobyggnaderna där nå nästan ända till himlen.

När man inte lämnade säd där på SLL om höstarna - och då kön av ringlande ekipage med vagnar fyllda till bredden av säd kunde nå långt "hänad mod" Skaggarp till - ja, då var man med traktor och vagn där annars om året för att antingen införskaffa kraftfoder till korna eller "skråning" = malet korn - till grisarna. Där fanns också allt annat som behövdes på en lantgård - om det nu handlade om färg, pensel, spik eller briketter. På tal om kraftfodret så var det hur gott som helst för oss barn att avnjuta och minnet går helst till sojakakorna som till och med var riktigt go'a.

Förutom traditionell betgallring hemmavid - i miniformat dock jämfört med bedegöingarna - blev också Västra Värlinge första stället som sommarjobbare och det handlade om potatisplockning hos "Jeppa Per Per's" men det var inget roligt alls. Krypande på stenig åker skulle storkovan hämtas hem men tack vare en förstående Per Persson blev förflyttningen - till insamlingen av potatislådor på traktorsläp och uppvägningen som följde - möjlig och det var plötsligt roligt att sommarjobba igen.

Jag vet inte om lek- och fotbollskompisen sedan barnsben, Bosse, fick smak på jordbruket redan där bland potatislådorna och även om han senare utbildade sig till agronom bredvid, så förblev han i alla fall sitt Västra Värlinge troget och driver ännu i dag ett blomstrande jordbruk i byn.

Till något bonneri för egen del räckte varken potatisframkörningen, det senare erhållna traktorkörkortet eller något annat i form av jordbrukets stimulantia hemmavid och jag vet inte om någon vuxen i familjen heller egentligen räknat med det. Jag tror ingen i hela lantbrukarsläkten egentligen någonsin räknade med mig. En egenskap har dock säkert barnaåren i Östra Värlinge genererat och det är mina "gröna fingrar" och trädgården hemma i Höllviken är också oasen nummer ett. Alltid i absolut topptrim och det finns säkert grannar som avundas och Olle brukar hojta om "illojalitet", när grannfruarna får ta del av alla välplanerade trädgårdsprojekt. Som alltid genomförs till punkt och pricka och med tummen långt ifrån nävens mitt!

Nej, i stället för att harva! på en gård, så blev i första hand folkskollärare Gustav Sjöholm i Västra Vemmerlöv min store idol och ledsagare. Jag tyckte han hade allt som en lärare skulle ha; ett gott och glatt humör, rättvisetänk rakt igenom, händig som slöjdpedagog och kunnig som geografilärare och snacka bara inte om alla de fängslande berättelserna om hembygden och kungahistorian i stort som han delgav oss. Alla satt knäpptysta och bara insöp det som lärare Sjöholm berättade.

Ännu i dag kan lukten från hans nyckelknippa i läder och hans portfölj förnimmas och varje dag slogs vi grabbar om att få cykla till stationen i Skytts Vemmerlöv och hämta skolans post i facket där. Väl tillbaka kom Sjöholm som tack för hjälpen med ett alltid lika gott äpple inhämtat från skolträdgården och snacka om att känna stolthet inombords!

Bland mycket, mycket som Sjöholm delgav och bjöd oss skolbarn på - det handlade om B-skolans årskurs tre och fyra - var något så ovanligt som tv-sittning under skoltid och det handlade om riksdagens högtidliga öppnande år 1959 i lärarbostaden granngårds och på den tiden öppnades riksdagen i början på året. Redan året före hade dock tv:n gjort sitt intåg hemma i Östra Värlinge och vi var flera som såg VM-finalen 1958 på plats i finsoffan hos Hansson's på Mariero. Tillsammans med farsorna satt vi där den klassiska junisöndagen, den 6 juni med flaggan i topp, och njöt av tidernas brasseuppvisning. Vi var sommaruppklädda till tusen – bytet skedde varje år exakt första maj - och enligt minnesbilden verkade de finklädda gubbarna i slips eller fluga i soffan rejält till åren komna – men tänk vad barnaminnet sviker; det handlade om fotbollstokiga Skånepågar till just farsor – kring de fyrtio…

Med mästerpedagogen Sjöholm har vi här lite nuddat vid skolan men till skolan på Söderslätt vid den tiden återvänder vi nästa gång. Tyvärr blir det inga roliga minnesbilder då utan egentligen precis tvärtom...