Lars Thulin: Man vill inte bli gammal, man vill bli classic
Somliga av mina vänner har slutat fylla år. Och då menar jag inte att de kilat vidare, så vida inte något jobbigt hänt den senaste veckan som inte nått mina öron.
Nej, de har bara slutat uppmärksamma sina födelsedagar. För att de blivit så jobbigt många att man knappt kan hålla reda på dem längre.
Födelsedagarna har, på något sätt, förökat sig medan man tittade bort. Likt de där marsvinen som man oskuldsfullt döpte till Gullan och Snuttan. Men som, när allt kom omkring, visade sig vara av olika kön. Helt olika, men väldigt kompatibla.
”Nuförtiden blir man egentligen inte gammal. Man blir retro. Eller classic. Det gäller bara att passa sig så att man inte plötsligt är vintage.”Lars Thulin
Livet är, objektivt sett, bra orättvist. Och inte blir det rättvisare heller av att det enda riktigt rättvisa vi har är något vi gärna skulle välja bort. Nämligen det faktum att vi alla, varenda en av oss, utan undantag ens för de rika den här gången, ska bli gamla och så småningom dö.
Livet liksom bara blinkar till, efter att den stora modern fött oss, på en väloljad rutschkana, grensle över en grav. Somliga tycker att det finns något vackert i ändligheten, som får oss att sluta skjuta upp saker och verkligen leva medan vi kan.
Själv kan jag inte se det som något annat än en grav förolämpning.
Som om man inte vore en fullständigt ovärderlig juvel i kosmos, bakad av stjärnstoft i supernovornas smältugnar.
Som om man inte alls vore ett ständigt pågående allkonstverk, en huvudrollsinnehavare i livets obegripliga performance, en elektrisk flashmobb av sprakande glitter, tornadoroterande högtryck av sprudlande känslor, tankar och unika idéer, en veritabel explosion av klokskap och skönhet – om än kanske i många fall, det tvingas man ju medge, måhända främst på insidan.
Min harmsenhet svämmar över alla bräddar.
Man kunde nästan tolka det som att universum såg en som något slags slit- och slängprodukt, vars eviga värden inte alls var skrivna i skyn ovanför en där man går, magiska varelse av ljus och rymd. Och vars enda dokumenterbara nytta skulle vara den klump energi och näringsämnen som kan bli slutresultatet av en habilt genomförd återvinningsprocess.
Vandrande säckar med gödningsmedel, drivna av ångest. Det är vi det.
Precis som om man var något slags engångsförpackning. Snarare än den multidimensionella kometsvanssymfoni och fyrfärgspulserande happening som man känner sig som. Ja, kanske inte på måndagsmorgnar, just, men annars.
Vadå, har inte alla den här självbilden?
Nå, men även om livets skådespel är dömt att sluta som en tragedi, så är det vår förbannade plikt att göra så många delar av den som möjligt till en komedi. Och hur gör man det?
Ja, man envisas. Behåller sin förmåga att fascineras. Och skapa. Fortsätter vara nyfiken och hungrig på att lära. He not busy being born is busy dying, som Dylan sa.
Dessutom; nuförtiden blir man egentligen inte gammal. Man blir retro. Eller classic. Det gäller bara att passa sig så att man inte plötsligt är vintage.
Förlåt? Om det är min födelsedag i dag? Jo, faktiskt. Hur gissade ni det?