"Man blir ett team till slut"

Polisrytteriets manege i Jägersro i Malmö. Lukten av stall sticker i näsan. Instruktören Linus Andler förbereder dagens träning med fem av skånepolisens arton polishästar. Till vardags bor han i Beddingestrand. Hästar har han hållit på med i hela sitt liv. En av döttrarna har tävlat i fält-tävlan i OS.

Medan valackerna Gozz, Esprit, Kornelis, Mozart och Linus Andlers egen tjänstehäst, Joker, rider in på det mjuka spånunderlaget delar han ut stora tygflaggor, blå och svarta. För att simulera en demonstration vajar ryttarna flaggorna kraftfullt intill hästarnas huvuden. Djurens ögon är skyddade av en skärm i plexiglas.

Miljöträningen här, sker kontinuerligt under hela hästens liv. Precis som människor, så har alla hästar en akilleshäl. Det handlar om att hitta djurets svagheter, för att kunna träna bort dem.

– Hästarna kan vara markskygga, rädda för ljud, rök eller eld. Men en polis-häst måste klara alla de här sakerna, säger Linus Andler. Hästen är ett djur som ingjuter respekt hos människor. Samtidigt är den en kontaktskapare. Många gånger är den ett smidigare arbetsredskap för polisen än till exempel bilar.

– På hästen sitter man högt och har en överblick över vad som händer. Man kan snabbt manövrera in i en demonstration eller huliganslagsmål. Folk får skrika ut sina åsikter hur mycket man vill. Men man får inte använda fysiskt våld. Vår uppgift är att säkerställa de demokratiska spelreglerna.

Han får hjälp med att lägga ut en stor, grön presenning på marken. Den skakas så den ser ut ungefär som ett oroligt låtsashav. Hästen Joker ryggar, ställer sig på bakbenen, innan han till slut vågar sätta ner hovarna. Under en annan övning ska hästarna ta sig förbi en roterande cementblandare fylld med stenar. Hästen Gozz har problem med oljudet. Han stegrar sig men fortsätter rakt fram efter flera uppfordrande tryck i sidan från ryttaren Carolyn Dahlbergs stövlar. I trånga passager, bland mycket folk, får hästarna inte rygga.

– Oavsett vilket motstånd vi sätter upp så ska hästen gå framåt i ett spår. Den får hoppa och studsa hur mycket den vill, men bara inte vika av i sidled, säger Linus Andler. Träningen ställer stora krav på samspelet mellan ryttare och häst.

– Hästen är ett flockdjur och följer en stark ledare. Om den fick fatta sina egna beslut så skulle den fly från det som är obehagligt. Ryttaren gör egentligen nittio procent av jobbet, säger Linus Andler.

Ryttaren måste visa sig stark för att hästen ska följa med. Driva på. Hästen belönas när den gör rätt. Men det är viktigt att inte utsätta varken häst eller ryttare för övningar som är för svåra.

– Det måste gå långsamt och stegvis. Man ska inte ta ut hästarna i miljöer med fysiskt våld förrän de har tränats i ett, gärna två år.

Hästarna är färdigutbildade när de är sex, sju år. I tjugoårsåldern börjar de bli för gamla.

– Den äldsta häst som vi fortfarande använde var 23 år. Vi fortsätter så länge de fungerar. Det är olika, precis som hos människor, säger Linus Andler.

För att bli polisryttare krävs fem års erfarenhet från arbete i yttre tjänst. De som söker till rytteriet kallas till uppridning. Klarar man den väntar en sex månader lång polisryttar-utbildning. För att samspelet ska bli så bra som möjligt har varje ryttare sin egen tjänstehäst. Carolyn Dahlberg har ridit i hela sitt liv, tre år som polis. De flesta som blir polisryttare har erfarenheter av hästar sedan tidigare. Men det är inget krav.

– Grunderna är egentligen de samma i all ridning. Men man kan säga att vi gör de som vanliga ryttare har lite panik inför, säger Carolyn Dahlberg.

Själv är hon aldrig rädd när hon är ute i fält.

– Ryttaren måste inge trygghet. Det lugn jag känner förmedlar jag rakt ner i sadeln, säger hon.

Lena-Lis "Flisan" Jennby, var den första kvinnliga ryttaren när hon började för 20 år sedan. Hon rider den vita skimmeln Esprit. Han har varit hennes tjänstehäst i tio år och ryggar inte för mycket. Men han kan vara lite känslig för höga knallar från Linus Andlers startpistol, berättar hon.

– Esprit föddes svart men blir vitare och vitare med åldern. Nu vill vi inte ha vita hästar.

Under kravallerna i Göteborg blev Lena-Lis Jennby och den i ögonfallande Esprit snabbt en levande måltavla. Efter några dagar fick hon byta ut honom. Numera måste alla polishästar vara antingen bruna eller svarta.

– Göteborg var jobbigt, det värsta jag har varit med om. Vi var för lite folk. Det var så man fick nypa sig i skinnet när man tittade upp och såg hur himlen bara fylldes av gatsten. Jag har hört att det kastades tre ton gatsten under de där dagarna. Nu är Göteborg något som man har i bagaget. Men jag har inte blivit rädd efteråt, säger Lena-Lis Jennby.

Varken hon eller Esprit blev allvarligt skadade. Lena-Lis Jennby tänker fortsätta med polisrytteriet så länge kroppen håller.

– Det är klart att jag går till jobbet med tunga steg i bland, men så står den vite där nere. Djuren gör mycket. Man blir ett team till slut.

Jessica Bloem Pettersson

0410-545 69

jessica.bloem.pettersson@allehandasyd.se