Lukas Ernryd: Stefan Ingves hade varit totalt chanslös mot farsans förhandlingsteknik

Ja, ni hör. En urusel affär. En dansk kioskägare lurade mig när han gav pengar tillbaka. Men jag får väl stå mitt kast. Informationskampanjen om att vissa sedlar blev ogiltiga siste juni pågick så länge att till och med blinda pandor i Kina visste att de inte skulle röra gamla 20-, 50- och 1 000-kronorssedlar.

Men nu gällde det att inte gråta över förlorad bambu. Viktigare var att visa handlingskraft. Så i torsdags tog jag till det tunga artilleriet. Jag ringde farsan. Och han lyssnade på min klagosång. Tålmodigt och fint. Sedan sa han "knegt, ibland er du bare fooor svensk".

Ingen komplimang, om någon skulle tro det. Men vad menade karln? Mycket enkelt. Det spelar ingen roll om du känner dig som en idiot. Skicka bara Svartepetter vidare. Detta enligt dansk affärsstrategin "det findes altid et større fjols". Ett svåröversatt begrepp, men med "jubelåsna" kommer man rätt nära.

Jag kommer aldrig glömma när jag lärde mig detta den hårda vägen. Jag var elva år gammal och sattes fri på Frederiksbergs loppmarknad med en tjuga i handen. Och nu måste jag gå över i presens för att förstärka allvaret i historien. Stoppa mig inte om du hört den förut.

Inom fem minuter ser jag en vinylskiva med Bryan Adams. Fjolset köper utan att blinka, utan att pruta. Första misstaget. Jag tittar inte ens om det är rätt skiva i fodralet. Andra misstaget. Runt hörnet kollar jag inuti. Ser att jag köpt ett alster av mästervisslaren Roger Whittaker. Och inte bara det. Utan skivan var repad. Ridå.

När jag går tillbaka för att uppmärksamma säljaren om att svensk konsumentköplag ser mycket allvarligt på "fel i varan" så möts jag av en tom blick och en käft full med rød pølse och pilsner. Sen väser han fram mellan tuggorna: sålt är sålt. Bredvid står farsan och ger sin landsman medhåll.

Ja, ni hör. Jag fick den tuffa skolan. Mina lärare var de bästa. Värst i klassen. Danskjävlarna.

Sanningen är att vårt grannfolk är oslagbara på affärer. Det är ingen slump. Helt tillbaka till Hansatiden har danskarna köpt, sålt och bytt varor som om livet hängde på det. Danskarna har inte haft mycket annat att förlita sig på. Det ska vara sill, bacon och legoklossar.

Vi svenskar har en annan historia. Vi har kunnat luta oss mot skogarna och gruvorna som gett virke och malm och en uppsjö av fabriker som förädlat råmassan till välstånd.

Som svensk har vi inte behövt lära oss att sälja. Har vi tyckt. Med en bra råvara kommer folk och vill köpa. Och inte ska man tycka att man har någonting särskilt att erbjuda. Så har vi känt, men nu är det dags för ändring på det. Jag har faktiskt något jäkligt bra till salu. Två femtiolappar som är så unika att man inte kan handla med dem. På sikt kommer de att bli ovärderliga.

Nu återstår bara att lägga upp den vidare strategin. Så jag sticker hem till Ålabodarna. Ringer upp Riksbankschefen Stefan Ingves. Sedan ger jag luren till farsan. Och om Stefan har riktig fjolstur så slipper han betala 100 kronor i avgift för att få LOV att ge mig 100 kronor tillbaka.

Så bara ge upp, Ingves. Innan detta börjar. Bara skicka ner en hundring från Stockholm. Så får du två femtiolappar från Skåne/Köpenhamn. Och så är vi kvitt.

Ok?

Lukas Ernryd