Lars Thulin: Kvällen då en dragqueen ersatte en Bergmanskådis
De sittningar som vi har då, under Biblioteksveckan i oktober, blir alltid roliga kvällar där någon kändis öppenhjärtigt berättar allt och lite till för mig och en tacksam publik. Medan jag leende låtsas som att underhållningen är min förtjänst.
Vad publiken inte vet är att gästerna – Sven Melander, Marianne Mörck, Claes Malmberg med flera – oftast har sådan naturlig svada att jag egentligen bara behöver trycka på knappen till det självspelande pianot och luta mig tillbaka.
Ge en skådis en publik, och det är som att de plötsligt inser varför de gick upp i morse.
Detta gällde inte Lennart Jähkel, ska sägas. Han fick mig att svettas rejält när han på norrländskt korthugget vis besvarade alla frågor med ”jo” eller ”nä”. Men mer om det en annan gång.
Bibblans bokning i år fick mig också att svettas lite; en tvättäkta Bergmanskådis, med humör och hög integritet. Ändå kändes det så stort att få träffa Ewa Fröling öga mot öga att det blåste bort all nervositet. Eller, nervös blev jag väl. Men mera som en marinbiolog som tvingas gå plankan och är toknyfiken på just vilken sorts haj som ska äta upp hen.
Ovanpå det har Ewa Fröling skrivit en bok om sin kamp mot cancern – ”Moder Liv” – som är både gripande och poetisk läsning. Laddad till tänderna med nyfikna frågor såg jag fram emot kvällen.
Och så ställde hon in.
Kanske fanns det lite lättnad ändå i besvikelsen. Men biblioteket skakade fram en ersättare. Gävlesonen Lars-Åke Wilhelmsson, klädskapare och skådespelare, mer känd som den ystra ”Babsan” i rosa peruk. Från tung Dramatenskådis till glammigt premiärlejon – kontrasten kunde inte varit skrikigare.
Men Lars-Åke, eller ”Larsa” som han själv säger, fick alla fördomar på skam. Han kom åkande med lite hemsydda bordellmammakläder, gjorda till ”Glada Änkan” på Nöjesteatern i Malmö, sjöng ”Vill ni se en stjärna”, delade ut disktrasor med Babsantryck och var ett sådant oblygt yrväder att det var svårt att tro honom när han sa att ”Babsan vågar göra saker som jag själv inte törs”.
– Jag skulle aldrig gå och sätta mig i knät på Fredrik Reinfeldt eller pussa Zlatan, sa Lars-Åke. Men det gör Babsan. Och hon har aldrig åkt på någon riktig örfil.
Fast under min tuffa utfrågning erkände han ändå att Babsan visst är Lars-Åke – fast efter fyra glas vin.
Gradvis gick det upp för oss vilket mångsidigt showbiz-proffs han är. En entusiast som inte drar sig för att sy över 100 dräkter till en musikal. Han har fått fyra guldmasker för kostymering. ”Jag kan se på ett tyg vad det ska bli”, sa Larsa.
Bibliotekspubliken fick höra om strippäventyr, inspirationen från Dame Edna, vänskapen med Alice Timander och skräcken under 80-talets Aids-epidemi. Och så den där natten då Palme dog. Lars-Åke fick gå in på scenen som våpet Baby Doll Karlsson och berätta för en stimmig nattklubbspublik att statsministern blivit skjuten. ”Folk trodde att det var en dålig sketch”.
Kvällen bjöd på många glada skratt, men även lite allvar. Som det ska vara. Ta bara historien om hur Lars-Åke kom ut som gay för sina föräldrar.
– Mamma var orolig för att inte få barnbarn, berättade Lars-Åke. Men det har hon fått så det räcker av syrran. Och pappa, som var bilmekaniker, sa ”bara dom nu inte lurar dig på pengar”. Det var hans syn på killar i storstan.
