Kulturstipendiat: Musikintresserad sedan barndomen
Han är tillbaka i sin gamla hemstad där det första fröet till musikkarriären började gro.
– När jag var sju önskade jag mig mer än allt annat i världen ett piano. När jag fick det förstod jag inte vad det innebar, säger Rasmus Mononen.
Det har blivit en del timmar över tangenterna sedan dess. Rasmus Mononen spelade bland annat piano och gitarr och sjöng på musik- och dansskolan.
– De fick en rockpedagog några år efter jag börjat. Det var det bästa som hände för min del på musikskolan. Han var nyutexaminerad och pedagogisk. Vi spelade bara rock och det passade mig perfekt. Under gymnasiestudierna på Heleneholmsskolan i Malmö skrev, producerade, regisserade och koreograferade Rasmus två musikaler.
Förra året var han tillbaka i Trelleborg som vikarierande musiklärare på Liljeborgsskolan och projekt- ledare för ungdomskollektivet Kulturamatörerna.
– Vi ville integrera olika kulturformer och ungdomar i olika delar av Skåne. Det konstnärliga arbetet skulle utgå från gruppen.
Rasmus Mononen menar att det är förhållandevis lätt att dra ihop de pengar som behövs.
– Men det är inte alltid pengar som behövs utan även resurser i from av människor.
Rasmus går sedan i höstas på en musikalutbildning i Stockholm.
Det tar det mesta av tiden i anspråk men han hinner även med att sitta med i UKM Sveriges styrelse. Efter den tvååriga utbildningen väntar nya utmaningar. – Antingen kommer jag tillbaka till Malmö/Trelleborg och arrangerar olika grejer eller så utbildar jag mig till musikalartist utomlands. Glasgow har en högskoleutbildning som ska vara bra.
I musikalen menar Rasmus Mononen samlas alla uttrycksformer i en. Favoriten för tillfället är den franska musikalen "Notre Dame de Paris".
– Där är mycket att hämta för mig med min röst och mina tankar kring musikaler.
Ett skapande arbete är det som gäller i framtiden. En logisk utveckling som tog fart med pianospelandet i sjuårsåldern och som bara fortsätter.
– Det är en oundviklig väg när man väl börjat vandra den, säger Rasmus Mononen.
Magnus Aspegren
