Krönika: "Var kommer allt glas ifrån?"
Jag hade nog varit upprörd över glassplittret som ligger utspritt överallt i hela stan även om jag inte precis hade fått en ny cykel. Det är omöjligt att undvika.
Varje gång jag cyklar över lite splitter måste jag dessutom titta bak direkt efteråt för att se så att det inte gick hål på slangen, och då missar jag att försöka väja inför nästa splitterhög. Inte för att det spelar någon roll, det ligger över hela cykelbanan ändå.
Ibland, när mattan av glassplitter ligger som tjockast på asfalten och det känns som att molnen som täcker solen är så tunga att solstrålarna aldrig kommer orka sig igenom, får jag för mig att vi borde sluta med glas. "Lika bra att bara betongmura alltihop", tänker jag – full av bitterhet. Men så sansar jag mig och inser att det skulle bli ett väldigt mörkt och grått samhälle om allt var byggt i betong och saknade fönster. Och – ännu värre – då skulle glaskrossarna få rätt!
Den här krönikan kommer att uppfattas som gnäll, jag förstår det. Jag, som ägnat så mycket tid åt att grubbla på vad som är vuxet, har missat det tydigaste tecknet av alla. Klagomål på hur det ser ut i stan riktade rakt ut i luften innebär att jag är en gnällkärring.
Men nedskräpning och förstörelse gör mig så arg, och ledsen. Jag är en sådan som alltid går runt med tomma tuggummipåsar i väskan, och med plast- och papperbitar i fickorna. Förstår inte varför man ska slänga sådant på marken. Minns en lärare som berättade om sin semester i Singapore. Där fick man böter om man spottade på gatan, berättade hon och jag tänkte att det måste vara ett svårt land att leva i. Svårt men rent.
Fast frågan är om bestraffning hjälper. Det är ju faktiskt både olagligt och straffbart att krossa fönsterrutor på restauranger, butiker och busskurar. Men det händer ändå. Den som inte funderar en extra gång innan han eller hon drar en sten genom en busskur skiter nog i att en liten plastbit på marken rättfärdigar att nästa man gör likadant, och att det i slutändan skulle innebära att vi allihop vadade runt i skräp på gator och torg.
Alltså: Gnällkäringarna behövs i dagens samhälle. Hellre är jag det än en uttråkad ungdom som går runt och krossar rutor hela nätterna... Dessutom är jag rädd om min blanka, rosa cykel och dess däck!
