Koreaduffel, pepitarutigt och en vit Puch

”Jo, men visst – Vi på Saltkråkan började sändas i tv och lika säkert é att The Beatles fick sitt genombrott i USA det året. Och Ford Mustang presenterades för första gången på en bilsalong i USA, jo, men visst och Martin Luther King fick Nobels fredspris och Nikita Chrustjov avsattes som Sovjets ledare! Men det é inte heller dé jag tänker på – åhh, va' é dé dåå?”

Jo, 1964 och närmare bestämt den femte maj fick jag min nya, vita Puch Florida! Till alla blivande 15-årspojkar skickade Puch ut en väldigt fin plansch på just en vit Puch Florida. På halva planschen kunde man se mopeden från sidan i all dess prydnad och på andra halvan kunde man se en tudelad moped. Jag tittade på planschen ovanför sängen varje kväll vid läggdags. På planschen gick också att utläsa priset som gällde 1964 och det var 1.373 kronor. Varken mer eller mindre!

Det var ju en hel drös med pengar på den tiden och jag trodde nog aldrig jag skulle få den och jag tror att i löftet låg att jag skulle gallra ett tunnland betor hemmavid i efterskott. Det hade jag gjort tidigare om åren och jag tyckte det var ett riktigt ”göingagöra” och jag hade också alltid plockat ut hela ersättningen långt före tunnlandet var avklarat. Rad upp och rad ned – nej, det var verkligen inget jag gillade.

Hur som helst, den femte maj var bestämt att jag skulle hämta mopeden hos Ivan Sonessons Cykelaffär på Algatan i Trelleborg och där kom jag att bli stamkund de närmaste åren framåt i tiden. Det var Sonesson som hade ”agenturen” på Puch i stan och så hade väl Friberg hand om alla Zündapp-frälsta. Så tror jag det var.

Jag har väl alltid varit lite pedant, när det gäller att vårda och det är på gott och ont men jag skäms inte och det gäller allt och även i dag. Aldrig en synlig fläck på kläderna och det har hänt att jag åkt hem från jobbet för att byta, om det skulle ha hänt, helst ingen repa på möblerna hemmavid och så då en helrenoverad badhytt, så klart och i svepet har sommarstugan också nästan totalrenoverats!

Samma sak gällde min Puch och hade jag varit ute och kört i regn och rusk – ja, då åkte moppen in i tvättstugan vid hemkomsten för att rengöras. Det var också många sena kvällar det stod tänt i bilgaraget och vedboden och där kunde jag stå och vaxa eller putsa. Timme ut och timme in och allt var skinande rent, när jag gick och la mig och jag säger bara Turtle! Turtle Wax och Autosol – det ”levde” jag och min vita Puch Florida på. Varenda eker fick sig en dos Autosol och till och med motorblocket fik sig en glänsare.

Som jag nämnde; stamkund hos Sonesson och det kunde gälla vireskydd och jag minns jag hade rödvita sådana, nya mjuka handtag, en ny skumgummiring runt tanklocket eller en färgglad navrengörare. Och så ett sadelskydd i fårskinn och det var himla gott om vintern.

Bensinen tankade vi hos Anderssons i Västra Tommarp och Greta och Gösta där hade tvåtaktsvarianten i modern automattappning och den kostade 0,84 kronor litern. Vanlig bensin kostade 0,74 kronor! Mellan varven passade vi ofta på att vräka i oss en storstrut à la Trollhätteglass i mackens kiosk och då pratar vi STOR strut!

Kompis Tülle fyller först den 29 juli men jag har för mig att han tjuvade lite och hade sin Puch Florida i handen redan under den sommarens inledning. Han gick också ganska omgående över till att trimma sin men det handlade då ”bara” om ett ställbart munstycke. Jag minns också att han genast bytte till ett ”racerstyre” men jag minns också att han ganska snart fick en buckla i sin tank. Han brydde sig inte så mycket om bucklan och jag tror jag brydde mig mer och jag vågar inte tänka tanken; att det skulle hända min tank. Vad han väl heller inte en sådan kostat att byta hos Sonesson?

Att bo i Östra Värlinge på 60-talet utan moped – ja, det var att fullständigt vara hänvisad till snälla föräldrar som skjutsade en än hit och än dit. Och så var det! Ända till den femte maj -64 alltså och då blev de nio kilometrarna till Trelleborg enbart till ett sant nöje.

Det vill säga under sommarhalvåret men oj, vad vi frös under sena hemfärder om vintern. Speciellt minns jag mellanrummet mellan jeansen och bootsen – som automatiskt följde med Beatleshysterin och ibland tappade jag varmvatten i badkaret när jag kom hem. För att helt enkelt tina underbenen. Då hade man ändå suttit hopkrupen på moppen med just benen långt uppe under tanken.

Tack och lov hade vi varit inne på Engelbrektsboden i Malmö och inhandlat en Koreaduffel och med fodret i var den helt underbar. När vi klädde upp oss ordentligt – ja, då gällde pepitarutiga byxor, randig nylonskjorta – ni vet en sådan med skruv och mutter i kragen och så ovan på det en skumgummikavaj! Ibland bytte vi skjortan mot en vit polo och istället för bootsen hade vi ordentliga myggjagare utanpå de knallröda strumporna.

Jag minns även att skolalternativet till denna garderob gärna var en skinnkofta och jag minns min bruna med orange polo till! Det är väl möjligt att skinnet inte höll samma fina kvalitet som Ragnar Werners gröna och hans verkade vara helt outslitlig.

Ragnar Werner var den tidens ”gympalärare” under enhetsskolans era på Högre Allmänna Läroverket i Trelleborg och jag vet egentligen inte vad vi på Söderslätt hade gjort för ont – för att få denne militante demon till lärare.

Jag är också säker på att hans minne etsat sig fast hos långt fler än mig och i nästa avsnitt minns jag hur Leif ”Klumpen” Nilsson var den ende som kunde tämja denne kapten. Som senare steg till majorens grad vilket i sin tur steg honom själv åt huvudet.

”God morgon, kapten!”